 |
Hazz's Blog
Reasons to Love Climate Change: Can any good come out of the greatest crisis ever to face mankind?
available in: (original) | | | | | | | | |
|
A few months out from graduation, my college room was occupied by three grim friends, dolefully informing me that they had no idea what they wanted to do with their lives. A philosophical pang in the voice of one of them revealed that his was not the standard angst of a retiring university student, and that something more profound was on his mind. The lecturers at our university probably enjoy hosting symposiums. In Ancient Greek ‘symposium’ means drinking party, not philosophy, but this seemed like an appropriate moment for both. I opened the fridge and began to tell them about Alexander the Great, and his personal tutor Aristotle.
By the time he was an old man, Aristotle knew a thing or two about politics. He had witnessed the collapse of the noble Athenian democracy, and the myriad subsequent failures patched together out of its ruins. It looked as if Athens, once the marvel of the world, would never again enjoy a just and stable government. His solution was the Lyceum, a school that trained young men to live well and therefore, lead well. He wrote an ethical treatise for his students, amongst whom was Alexander the Great, which argued that whatever character they wished to project upon becoming kings, they would have to practice all their lives. He explained that small acts of courage, like standing up for a friend, would prepare them for greater ones, like going into battle. It followed logically, he said, that the harder the challenge, the stronger the character forged. Young Alexander was enamoured of the idea. He told Aristotle he was going to conquer the known world. Aristotle was not exactly impressed; his glory-hungry charge had not quite grasped his point.
Aristotle had wanted Alexander to practice a particular kind of personality; a happy one. Happiness, he said, was the result of actions consistent with a set of virtuous principles. How did he, and subsequent philosophers like Kant, judge if a principle was virtuous or not? By how much it helped the community. By doing happy-making deeds, a person becomes happy, and so do the people around them, meaning the original person become even happier. Aristotle came to this conclusion by the following logic: It is up to each of us to choose a purpose in our lives, for it is the act of choice that makes us human. Most people, when offered this choice, would opt to pursue happiness. This was something all the Greek philosophers agreed upon, but they each had a different way of getting themselves to be happy. Aristotle considered all their ideas, and decided that there were three main paths to happiness. The first he called the life of pleasure, which involves the instant gratification of all our physical and emotional desires. On this path, however, happiness does not last long; we will always need another hit of goodies or entertainment, and it might not be available. Trying to get it at any cost will invariably lead us into conflict with the rest of our community. The second option then, is a life of learning, or the endless pursuit of beautiful truth. This too becomes unhappiness, for as we arrange our knowledge into ever more tidy sets, we stray further from real experiences we were observing, and so further from the truth being sought. It’s like the man who goes bird watching to tick the birds off his list rather than enjoy their beauty. Not only that but as we are learning, we discover distracting failures in our community which hide a truer, more beautiful world. The pursuit of knowledge does not let us address these problems for fear of disrupting the system we’re trying to observe the truth of.
The third life puts the problems of the first two together, and tackles them head on. Aristotle called it the ‘political life’, suggesting that if serving yourself or compiling knowledge makes you unhappy, then serving others and using knowledge will probably have the opposite effect. In other words, use the things that you learn about your community to solve whatever conflicts arise in it. Yet the political life is also the most difficult; there are, after all, so many challenges for us to address when we set out to help those around us. And that is exactly Aristotle’s point. As he had explained to Alexander earlier, the bigger the challenge, the bigger the personality that comes out of it. You become a better leader through leading, the community becomes better for having a better leader, and you become better for living in a good community. A virtuous cycle ensues as individual and community grow together. No wonder Aristotle wanted his young king to be happy; it would make everyone else happy too.
A friend finished his drink and smirked, ‘so you think because I’m a cynic, that if you explain it to me rationally I’ll want to go and feed starving orphans. You think because I’m intellectual, that if you say some old Greek guy told me to do it, I’ll go chain myself up in the rainforest.’
‘No,’ I replied. ‘I was only trying to make you happy.’
Our older siblings in Generation X laugh at most of us young people –Generation Ys– who care about climate change. They wonder when we’ll get over our little fixation on saving the world. We wonder how they could think of doing anything else. It might cheer them up, after all.
Aristotle’s age-old dictum states ‘we are what we do’; to become great, we must take on great challenges. The epic magnitude of the climate challenge, therefore, should be producing some very great personalities. For whatever reason, however, the leadership on climate change so far has been characterised by an almost total lack of will. Aristotle argued that exercising will through choice is the act that makes us human; choosing which of the three lives we will lead and the principals that guide it not only makes us who we are, but distinguishes us from every other animal driven purely by instinct. In failing to fight climate change, we may be loosing the very will that makes us human. Aristotle told his young kings they must constantly practice the kind of person they wanted to become. Failing to practice their will, just like failing to exercise their muscles, would leave them weak. If the kingdom were in danger, for example, they could not suddenly display the courage needed to save it if they had not been practicing courage all their lives.
What seems an age ago now, Francis Fukuyama wrote about the ‘Last Man’ and the ‘End of History’. There was an at once triumphal and nihilistic belief in the early 1990s, that the Cold War represented the end of all great conflicts, and therefore the end of all great people. Fukuyama was borrowing from Nietzsche’s suggestion that one day, a pathetic, impotent creature called the ‘Last Man’ will be all that remains of humankind. This barely human creature was pampered and conceited, yet totally unsure of itself and terrified of death. It had never faced a conflict requiring courage and compassion to overcome, so had never developed these qualities in its character. Fukuyama suggested that the age of the Last Man had begun, not so much with the end of the history, but with the dangerously irresponsible idea that history might have ended when, in fact, it hadn’t. Climate change is one of the many ways, and without doubt the most significant way, in which we are ignoring the continued march of history.
Each of us is a king or queen right at the moment when our kingdom needs a hero. What might it look like if today’s population began exercising its will again? The opposite of Nietzsche’s Last Man is his terrifying Übermench, an individual who is nothing but will, rather like Alexander the Great. Alexander and the other Übermenchen that Nietzsche admired tended to have a destructive impact upon their communities, rather like the person who pursues a Life of Pleasure in Aristotle’s theory. The Übermench may be pursuing things other than pleasure, but his actions are as selfish as the Last Man’s are self-preserving. As far as Aristotle was concerned, using will unwisely can be just as bad as not using it at all, so he despaired of Alexander’s selfish choices. The philosopher urged his charge to find the middle way between extremes like Übermench and Last Man, just as courage is the middle way between rashness and cowardice.
The parallel is forever being drawn between World War II and climate change, because nothing else quite matches the emotional and economic effort ‘total climate war’ entails. We are not charging to the sound of machine gun fire, or eating ersatz rations, or waiting on the news of a loved one’s death, yet we are displaying less will than our forbears. Perhaps it is because we lack a sense of our place within the community Aristotle is telling us to serve. Living through World War II, there was an acknowledged sense of history hanging over all. People saw themselves situated on a timeline, part of a linage stretching out in both directions to the past and future. There were hundreds who became heroes through their small actions or assigned duties, purely through association with the cause. By ‘hitching their wagon to something bigger’ they too became bigger. They have even been dubbed in popular journalism the Greatest Generation. If our generation could look at itself in the same way, and find its place within the greater human narrative, maybe we would feel more protective towards the world sustaining our story. Looking at ourselves as part of something chronologically bigger, even ‘through the grave’ (unlike the Last Man who is terrified of death), we may become concerned about how we will be remembered. We may also start to get an idea of the exact size and shape of the community we can serve to be happy.
***
The process of contextualising climate change within the human narrative starts further back in time than Aristotle. It begins with the birth of civilisation 5000 years ago in Mesopotamia. The Epic of Gilgamesh is the oldest story ever told. It speaks of the arrogant King Gilgamesh and his best friend Enkidu living high off the lands and people of the ancient Middle East. Their realm, far from being the barren desert we recognise from the oil wars today, was ringed by a forest stretching out to the ends of the Earth. In it lived a demon called Humbaba. Humbaba had never attacked humans but Gilgamesh decided to stop him before he got the chance. He and Enkidu journeyed deep into the forest to slay the beast. When the deed was done Gilgamesh began to fell the trees so that humankind would never again be threatened by the whims of an aimless wild. At last, only two trees –each tall enough, we can assume, to sink a tonne of carbon– were left standing. Enkidu, who had been sent by the Gods to quell Gilgamesh’s arrogance, warned his friend not to fell them, but the mighty king did it anyway. Hoping to appease the Gods for this crime, Enkidu made the trees into doors for a glorious temple. But nothing, especially not this gesture, could assuage the divine rage now bearing down upon the pair. The Gods laid a curse over all the lands that Gilgamesh ruled, to suffer drought, war and disunity for the rest of time. Now that does sound like the Middle East we know today. The last tonne of carbon that tips the scale on run-away climate change signals, for our global civilisation, the same deadly fate as those trees did to Gilgamesh.
During the last Ice Age, around 18,000 years ago, the oceans froze at the poles leaving land exposed elsewhere. Humankind’s ancestors walked from China to Australia, from France to Britain, and across the Bering Straight into America. As the ice age slowly ended, the seas rose again and sundered the tribes from one another. The climate reached a kind of equilibrium known affectionately to archaeologists as the Long Spring. In this new warmth, plants on the Levantine plain hybridised to form farmable grain crops, which led some humans to settle there and domesticate wild sheep and goats. Civilisation had begun where 5000 years later, it would be drilling for oil fields beneath the wheat fields that spawned it. If it chooses to continue doing so, spring will become summer and the seas will rise higher.
***
All cells have an ideal temperature at which they function best. As a result, all living organisms have an ideal temperature too, and they attempt to maintain it consistently through a process called homeostasis. For humans, the ideal average is 37ºC, allowing brain cells to be at one temperature and stomach cells to be at another. For the planet right now, the ideal average is 15ºC, allowing humans to be at 37ºC, fish to be at their ideal temperature, and reptiles, birds and plants to be at theirs. For millennia, life has been inadvertently changing the planet’s temperature, making it hotter by breathing and decaying, or colder by sequestering carbon. Oil is the life that perished in stagnant seas on a younger, hotter planet, cooling it enough to make way for the diversity of organisms we know today. If we disrupt these planetary homeostatic processes, we will be left to perform them ourselves with the kind of technological super-projects that may or may not be possible.
When James Lovelock conceived of the Gaia hypothesis, he took pains to explain that the green movement was not about ‘saving the planet’; the planet would save itself by eliminating mankind. To do this, it would sacrifice its stable climate along with all the other species that rely on it. Having jettisoned the offending limb on the tree of life, it would return to a cycle of sweats and chills for a few million years, after which it may be lucky enough to stabilize again and re-evolve it’s current biodiversity. In a few billion years more, it would be pulled towards the sun, overheat, and perish.
Lovelock casts humankind as Gaia’s sentient organ, poignantly identifying our place amongst the geological processes with these words; ‘at least she got to see herself before she died.’ Being conscious, Homo sapiens have been able to observe the beauty and complexity of life on Earth, right at the point when, thanks to a stable climate, it was at its most diverse.
Some scientists argue that human consciousness is a scientific singularity, an event when a complex system forms a whole greater than the sum of its parts. It belongs to a lineage of singularities each made possible by its forbear: life, Gaia, consciousness. It began with life. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
Raisons d'aimer le changement de climat : Quelque bien peut-il sortir de la plus grande crise jamais pour faire face à l'humanité ?
Automatically translated into French thanks to WorldLingo
Quelques mois dehors de repére, ma pièce d'université a été occupée par trois amis sinistres, m'informant lugubrement qu'ils n'ont eu aucune idée ce qu'ils ont voulu faire avec leurs vies. Une douleur philosophique dans la voix de l'un d'entre eux a indiqué que sien n'était pas l'angst standard d'un étudiant réservé d'université, et que quelque chose plus profonde était sur son esprit. Les conférenciers à notre université ont plaisir probablement à accueillir des colloques. Dans le colloque de `de Grec antique' signifie la partie potable, pas philosophie, mais ceci a semblé comme un moment approprié pour tous les deux. J'ai ouvert le réfrigérateur et ai commencé à leur dire au sujet d'Alexandre le grand, et son personnel précepteur Aristote.
Avant qu'il ait été un vieil homme, Aristote a connu une chose ou deux au sujet de la politique. Il avait été témoin de l'effondrement de la démocratie athénienne noble, et des échecs suivants innombrables raccordés ensemble hors de ses ruines. Il a regardé comme si Athènes, une fois l'émerveiller du monde, apprécierait jamais encore un gouvernement juste et stable. Sa solution était la salle de conférence, une école qui a formé de jeunes hommes pour vivre bien et donc, fil bien. Il a écrit un traité moral pour ses étudiants, parmi qui était Alexandre le grand, qui a argué du fait que quelque caractère elles aient souhaité projeter sur les rois devenants, ils devrait pratiquer toutes leurs vies. Il a expliqué que les petits actes du courage, comme se lever pour un ami, les prépareraient pour le plus grand, comme l'entrée dans la bataille. Il a suivi logiquement dit-il que plus le défi est dur, plus le caractère forgé est fort. Jeune Alexandre était amoureux de l'idée. Il a dit Aristote qu'il allait conquérir le monde connu. Aristote n'a pas été exactement impressionné ; sa charge gloire-affamée n'avait pas tout saisi son point.
Aristote avait voulu qu'Alexandre pratiquât un genre particulier de personnalité ; heureux. Le bonheur était dit-il le résultat des actions conformées à un ensemble de principes vertueux. Comment, et les philosophes suivants ont-lui aimé Kant, juge si un principe était vertueux ou pas ? Par combien il a aidé la communauté. En faisant des contrats de heureux-fabrication, une personne devient heureuse, et ainsi faites le peuple autour de eux, en signifiant que la personne originale deviennent encore plus heureuse. Aristote est venu à cette conclusion par la logique suivante : Il est jusqu'à chacun de nous pour choisir un but en nos vies, parce que c'est l'acte du choix qui nous rend humains. La plupart des personnes, une fois offertes ce choix, choisiraient de poursuivre le bonheur. C'était quelque chose tous philosophes grecs convenus, mais ils chacun ont eu une manière différente de s'obtenir pour être heureux. Aristote a considéré toutes leurs idées, et a décidé qu'il y avait trois chemins principaux au bonheur. Le premier il a appelé la vie du plaisir, qui implique la satisfaction instantanée de tous nos désirs physiques et émotifs. Sur ce chemin, cependant, le bonheur ne dure pas longtemps ; nous aurons besoin toujours d'un autre coup des sucreries ou du divertissement, et il ne pourrait pas être disponible. L'essai de l'obtenir à n'importe quel coût nous mènera invariablement dans le conflit avec le reste de notre communauté. La deuxième option alors, est une vie de l'étude, ou la poursuite sans fin de la belle vérité. Ceci devient aussi unhappiness, parce que pendant que nous nous chargeons de la notre connaissance en jeux toujours plus rangés, nous vaguons plus loin de vraies expériences que nous observions, et tellement plus loin de la vérité étant cherchée. Il est comme l'homme qui va oiseau observant pour faire tic tac les oiseaux outre de sa liste plutôt qu'apprécie leur beauté. Non seulement cela mais comme nous apprenons, nous découvrent distraire les échecs dans notre communauté qui cachent un monde plus vrai et plus beau. La poursuite de la connaissance ne nous laisse pas adresser ces problèmes pour la crainte de perturber le système que nous essayons d'observer la vérité de.
La troisième vie remonte les problèmes des deux premiers, et les aborde principaux dessus. Aristote l'a appelé le `la vie politique', proposant que si se servir ou la compilation de la connaissance vous rend malheureux, alors la portion d'autres et en utilisant la connaissance aura probablement l'effet opposé. En d'autres termes, employez les choses que vous vous renseignez sur votre communauté pour résoudre quelque conflits surgissent dans elles. Pourtant la vie politique est également la plus difficile ; il y a, après tout, tant de défis pour que nous adressent quand nous nous mettons à aider ceux autour de nous. Et c'est exactement le point d'Aristote. Comme il avait expliqué à Alexandre plus tôt, plus le défi est grand, plus est grande la personnalité qui sort de lui. Vous devenez un meilleur chef en menant, la communauté devient meilleure pour avoir un meilleur chef, et vous devenez meilleur pour vivre dans une bonne communauté. Un cycle vertueux s'ensuit comme individu et la communauté se développent ensemble. Aucune merveille Aristote n'a voulu que son jeune roi fût heureux ; il ferait à chacun heureux d'autre aussi.
Un ami a fini sa boisson et sourit d'un air affecté, le `ainsi toi pensent parce que je suis un cynique, que si vous l'expliquez à moi rationnellement je voudrai aller alimenter les orphelins affamés. Vous pensez parce que je suis intellectuel, cela si vous dites un certain vieux type grec m'a dit que pour le faire, j'irai chaîne moi-même vers le haut dans la forêt tropicale. '
No. de `,' j'ai répondu. Le `I essayait seulement de vous rendre heureux. '
Nos enfants de mêmes parents plus âgés dans la génération X rient de la plupart d'entre nous les jeunes - génération Ys- qui s'inquiètent du changement de climat. Ils se demandent quand nous obtiendrons au-dessus de notre petite fixation sur sauver le monde. Nous nous demandons comment ils pourraient penser à faire toute autre chose. Il pourrait les encourager vers le haut, après tous.
La maxime historique d'Aristote énonce le `sommes que nous ce que nous' ; pour devenir grands, nous devons prendre de grands défis. L'importance épique du défi de climat devrait, donc, produire quelques personnalités très grandes. Pour quelque raison, cependant, la conduite sur le changement de climat jusqu'ici ait été caractérisée par un manque presque total de volonté. Aristote a argué du fait qu'exercer la volonté par le choix est l'acte qui nous rend humains ; le choix que des trois vies nous mènerons et les principaux qui guident il nous fait non seulement qui nous sommes, mais nous distingue de chaque autre animal conduit purement par instinct. Dans ne combattons pas le changement de climat, nous pouvons desserrer même la volonté qui nous rend humains. Aristote a dit ses jeunes rois qu'ils doivent constamment pratiquer le genre de personne ils ont voulu devenir. Ne pratique pas leur volonté, juste comme n'exerce pas leurs muscles, les laisserait faibles. Si le royaume étaient en danger, par exemple, ils ne pourraient pas soudainement montrer le courage requis pour le sauver s'ils n'avaient pas pratiqué le courage toutes leurs vies.
Ce qui semble il y a un âge maintenant, Francis Fukuyama a écrit au sujet de l'homme de bout de `' et de la fin de `de l'histoire'. Il y avait immédiatement un triomphal et la croyance nihiliste au début des années 90, cela la guerre froide a représenté la fin de tous les grands conflits, et donc l'extrémité de toutes les grandes personnes. Fukuyama était emprunt de la suggestion de Nietzsche qu'un jour, une créature pathétique et impuissante appelée l'homme de bout de `' sera tous ces restes de l'humanité. Cette créature à peine humaine était choyée et vaniteuse, pourtant totalement incertaine de se et terrifiée de la mort. Il n'avait jamais fait face à un conflit exigeant le courage et la compassion à surmonter, ainsi n'avait jamais développé ces qualités dans son caractère. Fukuyama a suggéré que l'âge du dernier homme ait commencé, pas tellement par la fin de l'histoire, mais par l'idée dangereusement irresponsable que l'histoire pourrait avoir fini quand, en fait, elle n'a pas eu. Le changement de climat est l'une des nombreuses manières, et doute en dehors de la manière la plus significative, dont nous ignorons la marche continue de l'histoire.
Chacun de nous a raison de roi ou de reine au moment où notre royaume a besoin d'un héros. Que pourrait-il regarder comme si d'aujourd'hui la population commençait à exercer sa volonté encore ? L'opposé du dernier homme de Nietzsche est son Übermench terrifiant, un individu qui n'est rien mais volonté, plutôt comme Alexandre le grand. Alexandre et l'autre Übermenchen que Nietzsche a admiré ont tendu à avoir un impact destructif sur leurs communautés, plutôt comme la personne qui poursuit une vie du plaisir en théorie d'Aristote. L'Übermench peut poursuivre des choses autres que le plaisir, mais ses actions sont aussi égoïstes que le dernier homme individu-préservent. En ce qui concerne Aristote, employer la volonté unwisely peut être comme le mauvais juste que pas en utilisant le du tout, ainsi il a désespéré des choix égoïstes d'Alexandre. Le philosophe a invité sa charge pour trouver la manière moyenne entre les extrémités comme Übermench et le dernier homme, juste comme le courage est la manière moyenne entre l'imprudence et la poltronnerie.
Le parallèle est dessiné pour toujours entre la deuxième guerre mondiale et le changement de climat, parce que rien autrement tout à fait des matchs la guerre émotive et économique de climat de total de `d'effort' ne nécessite. Nous ne chargeons pas au bruit du feu de mitrailleuse, ou mangeons les rations succédanées, ou attendant sur les nouvelles d'a a aimé la mort à un, pourtant nous montrons moins volonté que notre s'abstient. Peut-être il est parce que nous manquons d'un sens de notre endroit au sein de la communauté qu'Aristote nous dit de servir. Vivant par la deuxième guerre mondiale, il y avait un sens reconnu de l'histoire accrochant au-dessus de tous. Les gens se sont vus qu'ont situé sur une chronologie, une partie d'un linage s'étendant dehors dans des directions au passé et le futur. Il y avait des centaines qui sont allées bien à des héros par leurs petites actions ou fonctions assignées, purement par l'association avec la cause. Par le `accrochant leur chariot à quelque chose de plus grand' ils sont aussi devenus plus grands. Ils ont été même doublés en journalisme populaire la plus grande génération. Si notre génération pourrait regarder elle-même de la même manière, et trouve son endroit dans le récit humain plus grand, peut-être nous nous sentirions plus protecteurs vers le monde soutenant notre histoire. Regardant nous-mêmes en tant qu'élément de quelque chose chronologiquement plus grande, `égal par grave' (à la différence le dernier de l'homme qui est terrifié de la mort), nous pouvons devenir intéressés au sujet de la façon dont on se rappellera nous. Nous pouvons également commencer à avoir une idée de la taille et de la forme exactes de la communauté que nous pouvons servir pour être heureux.
***
Le processus de contextualising le changement de climat dans le récit humain commence plus loin en arrière à temps qu'Aristote. Il commence par la naissance de la civilisation il y a 5000 ans dans Mesopotamia. L'épopée de Gilgamesh est l'histoire la plus ancienne jamais dite. Il parle du Roi arrogant Gilgamesh et son meilleur ami Enkidu vivant haut outre des terres et des personnes du Moyen-Orient antique. Leur royaume, loin d'être le désert stérile nous reconnaissons des guerres d'huile aujourd'hui, étions bagués par une forêt s'étendant dehors aux extrémités de la terre. Dans lui a vécu un démon appelé Humbaba. Humbaba n'avait jamais attaqué des humains mais Gilgamesh décidés pour l'arrêter avant qu'il ait obtenu la chance. Lui et Enkidu ont voyagé profondément dans la forêt pour massacrer la bête. Quand le contrat a été fait Gilgamesh a commencé à est tombé les arbres de sorte que l'humanité jamais encore soit menacée par les caprices d'un sauvage sans but. Enfin, seulement deux arbres - chacun assez grand, nous pouvons supposer, pour descendre une tonne de carbone avons été laissés se reposer. Enkidu, qui avait été envoyé par les dieux pour apaiser l'arrogance de Gilgamesh, a averti que son ami pas à sont tombés ils, mais le roi puissant l'a faite de toute façon. Espérer apaiser les dieux pour ce crime, Enkidu a transformé les arbres en des portes pour un temple glorieux. Mais rien, particulièrement non ce geste, n'a pu soulager la fureur divine soutenant maintenant vers le bas sur la paire. Les dieux ont étendu une malédiction au-dessus de toutes terres que Gilgamesh a régnées, pour souffrir la sécheresse, la guerre et la division pour le reste de temps. Maintenant que ressemble à de le Moyen-Orient nous savons aujourd'hui. La dernière tonne de carbone qui incline la balance sur le changement de climat d'emballement signale, pour notre civilisation globale, le même destin mortel que ces arbres ont fait à Gilgamesh.
Pendant la dernière période glaciaire, il y a autour 18.000 ans, les océans ont gelé aux poteaux laissant la terre exposée ailleurs. Les ancêtres de l'humanité ont marché de Chine en Australie, de France en Grande-Bretagne, et à travers le Bering directement en l'Amérique. Comme la période glaciaire lentement finie, les mers a monté encore et a disjoint les tribus les uns des autres. Le climat a atteint un genre d'équilibre connu affectueusement aux archéologues comme long ressort. Dans cette nouvelle chaleur, les usines sur la plaine de Levantine ont hybridé pour former les récoltes farmable de grain, qui ont mené quelques humains à arranger là et à domestiquer les moutons et les chèvres sauvages. La civilisation avait commencé où 5000 ans après, elle forerait pour des gisements de pétrole sous les champs de blé qui l'ont engendrée. S'il choisit de continuer de faire ainsi, jaillissent deviendra l'été et les mers se lèveront plus haut.
***
Toutes les cellules ont une température idéale à laquelle elles fonctionnent mieux. En conséquence, toute la matière organique a une température idéale aussi, et elles essayent de la maintenir uniformément par une homéostasie appelée de processus. Pour des humains, la moyenne idéale est 37ºC, permettant à des cellules de cerveau d'être à l'une température et aux cellules d'estomac à être à des autres. Pour la planète en ce moment, la moyenne idéale est 15ºC, permettant à des humains d'être à 37ºC, des poissons d'être à leur température idéale, et des reptiles, des oiseaux et des usines à être au leur. Pendant des milléniums, la vie avait par distraction changé la température de la planète, en la faisant hotter en respirant et en se délabrant, ou plus froid en séquestrant le carbone. L'huile est la vie qui a péri dans les mers stagnantes sur une plus jeune, plus chaude planète, le refroidissant assez pour faire la manière pour la diversité des organizations que nous connaissons aujourd'hui. Si nous perturbons ces processus homeostatic planétaires, nous serons laissés pour les exécuter nous-mêmes avec le genre de superbe-projets technologiques qui peuvent ou peuvent ne pas être possibles.
Quand James Lovelock a conçu de l'hypothèse de Gaia, il a pris des douleurs pour expliquer que le mouvement vert n'était pas au sujet du `sauvant la planète' ; la planète se sauverait en éliminant l'humanité. Pour faire ceci, il sacrifierait son climat stable avec toutes autres espèces qui se fondent sur lui. Après avoir largué le membre offensant sur l'arbre de la vie, il reviendrait à un cycle de sue et refroidit pendant quelques million d'années, après quoi il peut être assez chanceux pour stabiliser encore et re-l'évoluer est biodiversité courante. Dans quelques milliard d'années de plus, il serait tiré vers le soleil, surchauffer, et périr.
Lovelock moule l'humanité comme organe sensible de Gaia, identifiant intensément notre endroit parmi les processus géologiques avec ces mots ; `au moins qu'elle a obtenu de se voir avant qu'elle soit morte.' Étant conscients, les sapiens de Homo ont pu observer la beauté et complexité de la vie sur terre, droite au point quand, grâce à un climat stable, il était à son plus divers.
Quelques scientifiques arguent du fait que la conscience humaine est une singularité scientifique, un événement quand un système complexe forme un plus grand qu'entier la somme de ses parties. Il appartient à une lignée des singularités que chacun a rendues possible par son s'abstient : la vie, Gaia, conscience. Il a commencé par la vie. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
Razones de amar el cambio del clima: ¿Puede bueno salir de la crisis más grande siempre para hacer frente a la humanidad?
Automatically translated into Spanish thanks to WorldLingo
Algunos meses hacia fuera de la graduación, mi sitio de la universidad fue ocupado por tres amigos severos, informándome tristemente que no tenían ninguna idea qué desearon hacer con sus vidas. Una punzada filosófica en la voz de uno de ellos reveló que el suyo no era el angst estándar de un estudiante reservado de la universidad, y que algo más profundo estaba en su mente. Los conferenciantes en nuestra universidad gozan probablemente el recibir de los simposios. En simposio del `del Griego antiguo' significa el partido que bebe, no filosofía, pero esto se parecía como un momento apropiado para ambos. Abrí el refrigerador y comencé a decirles sobre Alexander profesor particular grande, y el su personal Aristotle.
Para el momento en que él fuera un viejo hombre, Aristotle conocía una cosa o dos sobre políticas. Él había atestiguado el derrumbamiento de la democracia ateniense noble, y las faltas subsecuentes innumerables remendadas juntas fuera de sus ruinas. Miraba como si Atenas, una vez la maravilla del mundo, gozara nunca otra vez de un gobierno justo y estable. Su solución era el Lyceum, una escuela que entrenó a hombres jóvenes para vivir bien y por lo tanto, plomo bien. Él escribió un tratado ético para sus estudiantes, entre quienes estaba Alexander el grande, que discutió que cualquier carácter él deseaba proyectar sobre reyes que se convertían, ellos tendría que practicar todas sus vidas. Él explicó que los actos pequeños del valor, como estar parado para arriba para un amigo, los prepararían para los mayores, como entrar batalla. Siguió lógicamente, él dijo, que cuanto más duro es el desafío, más fuerte es el carácter forjado. Alexander joven era enamorado de la idea. Él dijo a Aristotle que él iba a conquistar el mundo sabido. No impresionaron a Aristotle exactamente; su carga gloria-hambrienta no había agarrado absolutamente su punto.
Aristotle quisiera que Alexander practicara una clase particular de personalidad; feliz. La felicidad, él dijo, era el resultado de las acciones constantes con un sistema de principios virtuosos. ¿Cómo él, y los filósofos subsecuentes tuvieron gusto de Kant, juez si un principio era virtuoso o no? Por cuánto ayudó a la comunidad. Haciendo hechos de feliz-fabricación, una persona hace feliz, y así que haga a gente alrededor de ellos, significando que la persona original hace incluso más feliz. Aristotle vino a esta conclusión por la lógica siguiente: Está hasta cada uno de nosotros para elegir un propósito en nuestras vidas, porque es el acto de la opción que nos hace humanos. La mayoría de la gente, cuando estaba ofrecida esta opción, optaría perseguir felicidad. Éste era algo todos los filósofos griegos convenidos en, pero cada uno tenían una diversa manera de conseguirse para ser felices. Aristotle consideraba todas sus ideas, y decidía que había tres trayectorias principales a la felicidad. El primer él llamó la vida del placer, que implica la satisfacción instantánea de todos nuestros deseos físicos y emocionales. En esta trayectoria, sin embargo, la felicidad no dura de largo; necesitaremos siempre otro golpe de goodies o de la hospitalidad, y puede ser que no esté disponible. El intentar conseguirlo en cualquier coste nos conducirá invariable en conflicto con el resto de nuestra comunidad. La segunda opción entonces, es una vida de aprender, o la búsqueda sin fin de la verdad hermosa. Ésta se convierte en también infelicidad, porque como arreglamos nuestro conocimiento en sistemas siempre más ordenados, nos perdemos más lejos de experiencias verdaderas que observábamos, y tan más lejos de la verdad que es buscada. Es como el hombre que va pájaro que mira para hacer tictac los pájaros de su lista más bien que goza de su belleza. No sólo eso pero como estamos aprendiendo, nosotros descubre la distracción de las faltas en nuestra comunidad que ocultan un mundo más verdadero, más hermoso. La búsqueda del conocimiento no nos deja tratar estos problemas para el miedo de interrumpir el sistema que estamos intentando observar la verdad de.
La tercera vida pone los problemas de los primeros dos juntos, y los aborda principales encendido. Aristotle lo llamó el `vida política', sugiriendo que si servirse o la compilación de conocimiento le hace infeliz, después la porción otras y con conocimiento tendrá probablemente el efecto opuesto. Es decir utilice las cosas que usted aprende sobre su comunidad solucionar cualesquiera conflictos se presentan en ellas. Con todo la vida política es también la más difícil; hay, después de todo, tan muchos desafíos para que tratemos cuándo precisamos para ayudar a ésos alrededor de nosotros. Y ése es exactamente punto de Aristotle. Como él había explicado a Alexander anterior, cuanto más grande es el desafío, más grande es la personalidad que sale de él. Usted hace un líder mejor con conducir, la comunidad hace mejor para tener un líder mejor, y usted hace mejor para vivir en una buena comunidad. Un ciclo virtuoso sobreviene como individuo y la comunidad crece junta. Ninguna maravilla Aristotle quisiera que su rey joven fuera feliz; haría cada uno feliz otro también.
Un amigo acabó su bebida y smirked, el `así que usted piensan porque soy un cínico, que si usted lo explica a mí racional desearé ir alimentar a huérfanos muertos de hambre. Usted piensa porque soy intelectual, eso si usted dice algún viejo individuo griego me dijo que a hacerlo, vaya cadena mismo para arriba en el más rainforest. '
No. del `,' contesté. El `I intentaba solamente hacerle feliz. '
Nuestros más viejos hermanos en la generación X se ríen la mayor parte de de nosotros la gente joven - generación Ys- que cuida sobre cambio del clima. Se preguntan cuando conseguiremos sobre nuestra pequeña fijación en ahorrar el mundo. Nos preguntamos cómo podrían pensar en hacer todo lo demás. Puede ser que los anime para arriba, después de todos.
La sentencia histórica de Aristotle indica el `que somos lo que lo hacemos'; para hacer grandes, debemos adquirir grandes desafíos. La magnitud épica del desafío del clima, por lo tanto, debe producir algunas personalidades muy grandes. Para cualquier razón, sin embargo, la dirección en cambio del clima ha sido caracterizada hasta ahora por una carencia casi total de la voluntad. Aristotle discutió que ejercitar voluntad con la opción sea el acto que nos hace humanos; el elegir a que de las tres vidas conduciremos y los principales que dirigen él no sólo nos hacen que seamos, pero nos distingue de cada otro animal conducido puramente por el instinto. En no poder luchar el cambio del clima, podemos soltar mismo la voluntad que nos hace humanos. Aristotle dijo a sus reyes jóvenes que deben practicar constantemente la clase de persona desearon convertirse. El no poder practicar su voluntad, apenas como no poder ejercitar sus músculos, los dejaría débiles. Si el reino estaba en peligro, por ejemplo, no podrían exhibir repentinamente el valor necesitado para ahorrarlo si no habían estado practicando valor todas sus vidas.
Qué ahora se parece hace una edad, Francis Fukuyama escribió sobre el hombre del último del `' y el final del `de la historia'. Había inmediatamente un triumphal y la creencia nihilistic en los años 90 tempranos, de que la guerra fría representó el final de todos los grandes conflictos, y por lo tanto el extremo de toda la gran gente. Fukuyama era préstamo de la sugerencia de Nietzsche que un día, criatura pathetic, impotente llamada el hombre del último del `' será todo ese restos del humankind. Esta criatura apenas humana era cuidada en exceso y conceited, con todo totalmente insegura de sí mismo y aterrorizada de muerte. Nunca había hecho frente a un conflicto que requería valor y la compasión a superar, nunca había desarrollado tan estas calidades en su carácter. Fukuyama sugirió que la edad del hombre pasado hubiera comenzado, no tanto con el final de la historia, pero con la idea peligroso irresponsable que la historia pudo haber terminado cuando, de hecho, no tenía. El cambio del clima es una de las muchas maneras, y fuera duda la manera más significativa, de la cual estamos no haciendo caso del marzo continuado de la historia.
Cada uno de nosotros tiene un razón del rey o de la reina en el momento cuando nuestro reino necesita a héroe. ¿Qué puede ser que mire como si es de hoy la población comenzó a ejercitar su voluntad otra vez? El contrario del hombre pasado de Nietzsche es su Übermench aterrorizante, un individuo que no sea nada solamente voluntad, algo como Alexander el grande. El Alexander y el otro Übermenchen que Nietzsche admiró tendieron para tener un impacto destructivo sobre sus comunidades, algo como la persona que persigue una vida del placer en la teoría de Aristotle. El Übermench puede perseguir cosas con excepción de placer, pero sus acciones son tan egoístas como el hombre pasado uno mismo-está preservando. Por lo que a Aristotle, usar voluntad unwisely puede ser tan malo justo como no usándolo en todos, así que él se desesperó de las opciones egoístas de Alexander. El filósofo impulsó su carga para encontrar la manera media entre los extremos como Übermench y el hombre pasado, apenas pues el valor es la manera media entre el rashness y la cobardía.
El paralelo se está dibujando por siempre entre la Segunda Guerra Mundial y el cambio del clima, porque nada empareja absolutamente el emocional y la guerra económica del clima del total del `del esfuerzo' exige. No estamos cargando al sonido del fuego de la ametralladora, ni estamos comiendo las raciones sucedáneas, o esperando en las noticias de a amó su muerte, con todo estamos exhibiendo menos voluntad que nuestro se abstiene de. Quizás está porque carecemos un sentido de nuestro lugar dentro de la comunidad que Aristotle nos está diciendo servir. Viviendo con la Segunda Guerra Mundial, había un sentido reconocido de la historia que colgaba sobre todos. La gente se vio que se situaron en un timeline, parte de un linage que estiraba hacia fuera en direcciones al pasado y futuro. Había los centenares que sintieron bien a héroes con sus acciones pequeñas o deberes asignados, puramente con la asociación con la causa. Por el `que enganchaba su carro algo más grande' llegaron a ser también más grandes. Incluso se han doblado en periodismo popular la generación más grande. Si nuestra generación podría mirar se de la misma forma, y encuentra su lugar dentro de la mayor narrativa humana, nos sentiríamos quizá más protectores hacia el mundo que sostiene nuestra historia. Mirando nosotros mismos como parte algo cronológicamente más grande, `uniforme con grave el pasado' (desemejante del hombre que se aterroriza de muerte), podemos hacer en cuestión sobre cómo nos recordarán. Podemos también comenzar a conseguir una idea del tamaño y de la forma exactos de la comunidad que podemos servir para ser felices.
***
El proceso de contextualising el cambio del clima dentro de la narrativa humana comienza más lejos detrás a tiempo que Aristotle. Comienza con el nacimiento de la civilización hace 5000 años en Mesopotamia. La epopeya de Gilgamesh es la más vieja historia contada siempre. Habla del rey arrogante Gilgamesh y su mejor amigo Enkidu que vive arriba de las tierras y de la gente del Medio Oriente antiguo. Su reino, lejos de ser el desierto estéril reconocemos de las guerras del aceite hoy, éramos anillados por un bosque que estira hacia fuera a los extremos de la tierra. En él vivió un demonio llamado Humbaba. Humbaba nunca había atacado los seres humanos pero Gilgamesh decididos para pararlo antes de que él consiguiera la ocasión. Él y Enkidu viajaron profundamente en el bosque para matar la bestia. Cuando el hecho fue hecho Gilgamesh comenzó a bajó los árboles de modo que el humankind fuera amenazado nunca otra vez por los caprichos de un salvaje sin objetivo. En el último, solamente dos árboles - cada uno bastante alto, podemos asumir, hundir una tonelada de carbón fuimos dejados la situación. Enkidu, que había sido enviado por los dioses para calmar la arrogancia de Gilgamesh, advirtió que su amigo no a se cayeran, pero el rey poderoso la hizo de todos modos. El esperar apaciguir a los dioses para este crimen, Enkidu hizo los árboles en las puertas para un templo glorioso. Pero nada, especialmente no este gesto, podía assuage la rabia divina ahora que llevaba abajo sobre el par. Los dioses pusieron una maldición sobre todas las tierras que Gilgamesh gobernó, para sufrir sequía, guerra y la desunión para el resto de tiempo. Ahora que suena como el Oriente Medio sabemos hoy. La tonelada pasada del carbón que inclina la escala en cambio del clima del fugitivo señala, para nuestra civilización global, el mismo sino mortal que esos árboles hicieron a Gilgamesh.
Durante la edad de hielo pasada, hace alrededor 18.000 años, los océanos congelaron en los postes que salían de la tierra expuesta a otra parte. Los antepasados del Humankind caminaron de China a Australia, de Francia a Gran Bretaña, y a través del Bering derecho en América. Como la edad de hielo terminada lentamente, los mares se levantó otra vez y sundered las tribus a partir de la una otras. El clima alcanzó una clase de equilibrio sabida cariñosamente a los arqueólogos como el resorte largo. En este nuevo calor, las plantas en el llano de Levantine cruzaron por hibridación para formar las cosechas farmable del grano, que condujeron a algunos seres humanos a colocar allí y a domesticar ovejas y cabras salvajes. La civilización había comenzado donde 5000 años más adelante, estaría perforando para los yacimientos de petróleo debajo de los campos del trigo que la frezaron. Si elige continuar haciendo así pues, suelta se convertirá el verano y los mares se levantarán más arriba.
***
Todas las células tienen una temperatura ideal en la cual funcionen lo más mejor posible. Consecuentemente, todos los organismos vivos tienen una temperatura ideal también, y procuran mantenerla constantemente con un homeostasis llamado de proceso. Para los seres humanos, el promedio ideal es 37ºC, permitiendo que las células de cerebro estén en una temperatura y las células del estómago a estar en otra. Para el planeta ahora, el promedio ideal es 15ºC, permitiendo que los seres humanos estén en 37ºC, los pescados que estén en su temperatura ideal, y los reptiles, los pájaros y las plantas a estar en el suyo. Por milenios, la vida ha estado cambiando inadvertidamente la temperatura del planeta, haciéndola hotter respirando y decayéndose, o más frío secuestrando el carbón. El aceite es la vida que falleció en los mares estancados en un planeta más joven, más caliente, refrescándolo bastante para hacer la manera para la diversidad de organismos que sabemos hoy. Si interrumpimos estos procesos homeostatic planetarios, nos dejarán para realizarlos ourselves con la clase de estupendo-proyectos tecnológicos que puedan o no puedan ser posibles.
Cuando James Lovelock concibió de la hipótesis de Gaia, él tomó dolores para explicar que el movimiento verde no estaba sobre el `que ahorraba el planeta'; el planeta se ahorraría eliminando a humanidad. Para hacer esto, sacrificaría su clima estable junto con todas las otras especies que confían en él. Desechando el miembro que se ofende en el árbol de la vida, volvería a un ciclo de suda y se enfría por algunos millón de años, después de lo cual puede ser bastante afortunado estabilizarse otra vez y re-desarrollarlo es biodiversidad actual. En algunos mil millones años más, sería tirado hacia el sol, recalentarse, y fallecer.
Lovelock echa el humankind como órgano sentient de Gaia, identificando conmovedoramente nuestro lugar entre los procesos geológicos con estas palabras; `por lo menos que ella consiguió verse antes de que ella muriera.' Siendo conscientes, los sapiens de Homo han podido observar la belleza y complejidad de la vida en la tierra, la derecha en el punto cuando, los gracias a un clima estable, él estaban en su más diverso.
Algunos científicos discuten que el sentido humano sea una singularidad científica, un acontecimiento cuando un sistema complejo forma un mayor que entero la suma de sus piezas. Pertenece a un linaje de singularidades que cada uno hizo posible por su se abstiene de: vida, Gaia, sentido. Comenzó con vida. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
Motivi amare il cambiamento di clima: Può della merce uscire mai dalla crisi più grande per affrontare l'umanità?
Automatically translated into Italian thanks to WorldLingo
Alcuni mesi fuori dalla graduazione, la mia stanza dell'università è stata occupata da tre amici torvi, informante lo dolefully che non hanno avuti idea che cosa hanno desiderato fare con le loro vite. Un pang filosofico nella voce di uno di loro ha rivelato che suo non era il angst standard di un allievo riservato dell'università e che qualcosa più profonda era sulla sua mente. I conferenzieri alla nostra università probabilmente godono ospitare i simposi. Nel simposio del `del Greco antico' significa il partito bevente, non filosofia, ma questo ha sembrato come un momento adatto per entrambi. Ho aperto il frigorifero ed ho cominciato a dire loro circa Alexander l'insegnante privato grande e e suo personale Aristotle.
Per il momento in cui sia un uomo anziano, Aristotle ha conosciuto una cosa o due circa le politiche. Aveva testimoniato il crollo della democrazia Athenian nobile ed i guasti successivi innumerevoli hanno rattoppato insieme dalle relative rovine. Ha osservato come se Atene, una volta la meraviglia del mondo, godesse mai ancora un governo giusto e stabile. La sua soluzione era il Lyceum, una scuola che ha addestrato i giovani per vivere bene e quindi, cavo bene. Ha scritto un trattato etico per i suoi allievi, fra quale era Alexander il grande, che ha sostenuto che che cosa carattere hanno desiderato proiettare sui re diventanti, dovrebbe esercitarsi in tutte le loro vite. Ha spiegato che i piccoli atti di coraggio, come levarsi in piedi in su per un amico, li preparerebbero per quei più grandi, come entrare nella battaglia. È seguito logicamente, egli disse, che più dura la sfida, più forte il carattere forgiato. Alexander giovane era enamoured dell'idea. Ha detto a Aristotle che stava andando conquistare il mondo conosciuto. Aristotle non è stato impressionato esattamente; la sua carica glory-affamata proprio non aveva afferrato il suo punto.
Aristotle aveva desiderato Alexander esercitarsi in un genere particolare di personalità; felice. La felicità, egli disse, era il risultato delle azioni costanti con un insieme dei principii virtuosi. Come lui ed i filosofi successivi hanno gradito Kant, giudice se un principio fosse virtuoso oppure no? Da quanto ha aiutato la Comunità. Facendo gli atti felice-facenti, una persona diventa felice ed in modo da faccia la gente intorno loro, significando che la persona originale diventa ancora più felice. Aristotle è giunto a questa conclusione dalla seguente logica: Spetta a ciascuno di noi per scegliere uno scopo nelle nostre vite, dato che è l'atto della scelta che li rende umani. La maggior parte della gente, una volta offerta questa scelta, sceglierebbe perseguire la felicità. Ciò era qualcosa tutti i filosofi greci accordati su, ma ciascuno hanno avuti un senso differente di convincersi per essere felici. Aristotle ha considerato tutte le loro idee ed ha deciso che ci erano tre percorsi principali a felicità. Il primo ha denominato la durata di piacere, che coinvolge la soddisfazione istantanea di tutti i nostri desideri fisici ed impressionabili. Su questo percorso, tuttavia, la felicità non dura lungamente; avremo bisogno sempre di un altro colpo dei goodies o dell'intrattenimento e non potrebbe essere disponibile. Provare ad ottenerlo a tutto il costo li condurrà invariabilmente nel conflitto con il resto della nostra Comunità. La seconda opzione allora, è una durata di imparare, o l'inseguimento infinito della verità bella. Ciò anche si trasforma in in unhappiness, dato che mentre organizziamo la nostra conoscenza in serie mai più ordinate, ci smarriamo più ulteriormente dalle esperienze che reali stavamo osservando e così più ulteriormente dalla verità che è cercata. È come l'uomo che va uccello che guarda per fare tic tac gli uccelli fuori della sua lista piuttosto che gode la loro bellezza. Non solo quello ma come stiamo imparando, noi scopre distracting i guasti nella nostra Comunità che nascondono un mondo più allineare e più bello. L'inseguimento di conoscenza non li lascia richiamare questi problemi per timore di interruzione del sistema che stiamo provando a osservare la verità di.
La terza vita unisce i problemi dei primi due e le affronta cape sopra. Aristotle lo ha denominato il `vita politica', suggerente che se servirsi o compilare la conoscenza li rende infelici, quindi il serving altri ed usando la conoscenza probabilmente avrà l'effetto opposto. Cioè usi le cose che imparate circa la vostra Comunità risolvere che cosa conflitti presentano in esso. Tuttavia la vita politica è inoltre il più difficile; ci è, dopo tutto, tante sfide affinchè noi richiami quando precisiamo per aiutare quelli intorno noi. E quello è esattamente punto del Aristotle. Aveva spiegato più presto a Alexander, più grande la sfida, più grande la personalità che la esce. Diventate un capo migliore con condurre, la Comunità diventa migliore per avere un capo migliore e diventate migliori per vivere in una buona Comunità. Un ciclo virtuoso segue come individuo e la Comunità si sviluppa insieme. Nessun wonder Aristotle ha desiderato il suo re giovane essere felice; renderebbe tutto felice altro anche.
Un amico ha rifinito la sua bevanda e smirked, il `in modo da voi pensa perché sono un cinico, che se lo spiegate razionale a me desidererò andare alimentare i orphans affamati. Pensate perché sono intellettuale, quello se dite un certo tipo greco anziano mi ha detto che farlo, vada catena io stesso in su nel più rainforest. '
No. del `,' ho risposto. Il `I stava provando soltanto a renderlo felici. '
I nostri fratelli germani più anziani nella generazione X ci ridono di la maggior parte di noi giovani - la generazione Ys- che si preoccupano per il cambiamento di clima. Si domandano quando otterremo sopra la nostra fissazione piccola sul conservare il mondo. Ci domandiamo come potrebbero pensare a fare niente altro. Potrebbe incoraggiarlo in su, dopo tutti.
Il dictum antichissimo del Aristotle dichiara il `che siamo che cosa'; per diventare grandi, dobbiamo intraprendere le sfide grandi. La grandezza epic della sfida di clima, quindi, dovrebbe produrre alcune personalità molto grandi. Per che cosa motivo, tuttavia, la direzione sul cambiamento di clima finora è stata caratterizzata da una mancanza quasi totale di volontà. Aristotle ha sostenuto che esercitare la volontà con la scelta è l'atto che li rende umani; la scelta che delle tre vite condurremo ed i principali che guidano esso non solo li fa che siamo, ma li distingue da ogni altro animale guidato puramente da instinct. Nel non riuscire a combattere il cambiamento di clima, possiamo slacciare molto la volontà che li rende umani. Aristotle ha detto ai suoi re che giovani devono esercitarsi costantemente nel genere di persona hanno desiderato diventare. Non riuscire a esercitarsi nella loro volontà, appena come non riuscire ad esercitare i loro muscoli, li lascerebbe deboli. Se il regno fosse in pericolo, per esempio, non potrebbero visualizzare improvvisamente il coraggio stato necessario per conservarlo se non fossero esercitando nel coraggio tutte le loro vite.
Che cosa ora sembra un'età fa, Francis Fukuyama ha scritto circa l'uomo dell'ultimo del `' e la conclusione del `di storia'. Ci era immediatamente un triumphal e la credenza nihilistic nell'inizio degli anni 90, quella la guerra fredda ha rappresentato la conclusione di tutti i conflitti grandi e quindi l'estremità di tutta la gente grande. Fukuyama era borrowing dal suggerimento del Nietzsche che un giorno, una creatura pathetic e impotent denominata l'uomo dell'ultimo del `' sarà tutto quel remains di humankind. Questa creatura a mala pena umana era richiedente assistenza e conceited, tuttavia completamente incerta di se e terrorizzata della morte. Non aveva affrontato mai un conflitto che richiede il coraggio e la pietà da sormontare, così non aveva sviluppato mai queste qualità nel relativo carattere. Fukuyama ha suggerito che l'età di ultimo uomo aveva cominciato, non così tanto con la conclusione della storia, ma con l'idea pericolosamente irresponsabile che la storia potrebbe concludersi quando, infatti, non ha avuta. Il cambiamento di clima è uno dei molti sensi e senza dubita del senso più significativo, in cui stiamo ignorando il procedere continuato di storia.
Ciascuno di noi è una destra della regina o del re nel momento in cui il nostro regno ha bisogno di un hero. Che cosa potrebbe osservare come se odierno la popolazione cominciasse ad esercitare la relativa volontà ancora? L'opposto di ultimo uomo del Nietzsche è il suo Übermench terrificante, un individuo che è niente ma volontà, piuttosto come Alexander il grande. Alexander e l'altro Übermenchen che Nietzsche ha ammirato hanno teso ad avere un effetto distruttivo sulle loro Comunità, piuttosto come la persona che persegue una durata di piacere nella teoria del Aristotle. Il Übermench può perseguire le cose tranne piacere, ma le sue azioni sono egoiste come l'ultimo uomo auto-sta conservando. Per quanto Aristotle, usando la volontà unwisely può essere Male altrettanto quanto non usando affatto, in modo da despaired delle scelte egoiste del Alexander. Il filosofo ha invitato la sua carica per trovare il senso centrale fra gli estremi come Übermench e l'ultimo uomo, appena poichè il coraggio è il senso centrale fra il rashness ed il cowardice.
Il parallelo per sempre sta disegnando fra la seconda guerra mondiale ed il cambiamento di clima, perché niente altrimenti abbastanza abbina l'impressionabile e la guerra economica di clima di totale del `di sforzo' richiede. Non stiamo caricando al suono del fuoco della pistola di macchina, o stiamo mangiando le razioni ersatz, o attendendo sulle notizie della a amava la sua morte, tuttavia stiamo visualizzando di meno volontà che nostro forbears. Forse è perché difettiamo di un senso del nostro posto all'interno della Comunità che Aristotle sta dicendoci di servire. Vivendo con la seconda guerra mondiale, ci era un senso riconosciuto di storia che appende sopra tutti. La gente si è vista che si sono situati su un timeline facente parte un linage che allunga fuori in futuro sia i sensi al passato che. Ci erano centinaia che si sono trasformate in in eroi con le loro piccole azioni o funzioni assegnate, puramente con l'associazione con la causa. Da `che hitching il loro vagone a qualche cosa di più grande' anche sono diventato più grandi. Persino dubbed in giornalismo popolare la generazione più grande. Se la nostra generazione potesse guardarla nello stesso senso e trova il relativo posto all'interno della descrizione umana più grande, forse riterremmo più protettivi verso il mondo che sostiene la nostra storia. Guardandoli come componente di qualcosa cronologicamente più grande, `uniforme con grave' (diverso l'ultimo dell'uomo che è terrorizzato della morte), possiamo essere interessati circa come ci ricorderemo di. Possiamo anche cominciare ottenere un'idea del formato e della figura esatti della Comunità che possiamo servire per essere felici.
***
Il processo di contextualising il cambiamento di clima all'interno della descrizione umana comincia più ulteriormente indietro a tempo che Aristotle. Comincia con la nascita di civilizzazione 5000 anni fa in Mesopotamia. Il Epic di Gilgamesh è la più vecchia storia detta a mai. Parla del re arrogante Gilgamesh ed il suo amico migliore Enkidu che vive su fuori delle terre e della gente di Medio Oriente antico. Il loro regno, lontano da essere il deserto sterile riconosciamo oggi dalle guerre dell'olio, eravamo anellati da una foresta che allunga fuori alle estremità della terra. In esso ha vissuto un demon denominato Humbaba. Humbaba non aveva attacato mai gli esseri umani ma Gilgamesh decisi per arrestarlo prima che ottenesse la probabilità. Lui e Enkidu hanno viaggiato in profondità nella foresta per slay la bestia. Quando l'atto è stato fatto Gilgamesh ha cominciato a è caduto gli alberi in modo che il humankind fosse minacciato mai ancora dai whims di un selvaggio aimless. Infine, soltanto due alberi - ciascuno abbastanza alto, possiamo presupporre, affondare una tonnellata di carbonio siamo stati lasciati stare. Enkidu, che era stato trasmesso dai dii per acquietare il arrogance del Gilgamesh, ha avvertito che il suo amico non a hanno caduto loro, ma il re mighty lo ha fatto comunque. La speranza calmare i dii per questo crimine, Enkidu ha trasformato gli alberi i portelli per un tempiale glorious. Ma niente, particolarmente non questo gesture, ha potuto assuage la collera divine ora che sopporta giù sull'accoppiamento. I dii hanno posto un curse sopra tutte le terre che Gilgamesh ha regolato, per soffrire la siccità, la guerra ed il disunity per il resto di tempo. Ora che suona come il Medio Oriente sappiamo oggi. L'ultima tonnellata di carbonio che capovolge la scala sul cambiamento di clima di instabilità segnala, per la nostra civilizzazione globale, lo stesso destino mortale come quegli alberi hanno fatto a Gilgamesh.
Durante l'ultima età di ghiaccio, intorno 18.000 anni fa, gli oceani hanno congelato ai pali che lasciano la terra esposta altrove. Gli antenati del Humankind hanno camminato dalla Cina in Australia, dalla Francia in Gran-Bretagna ed attraverso il Bering diritto in America. Come l'età di ghiaccio conclusa lentamente, i mari è aumentato ancora e sundered le tribù l'uno dall'altro. Il clima ha raggiunto un genere di equilibrio conosciuto affectionately agli archeologhi come la molla lunga. In questo nuovo calore, le piante sulla pianura di Levantine hanno ibridato per formare i raccolti farmable del grano, che hanno condotto alcuni esseri umani depositarsi là ed addomesticare le pecore e le capre selvaggie. La civilizzazione aveva cominciato dove 5000 anni più successivamente, stava perforando per i campi petroliferi sotto i campi del frumento che la hanno deposta le uova. Se sceglie continuare a fare così, balza diventerà l'estate ed i mari aumenteranno più su.
***
Tutte le cellule hanno una temperatura ideale a cui funzionano il più bene. Di conseguenza, tutti gli organismi viventi hanno una temperatura ideale anche e tentano di effettuarli costantemente con un homeostasis denominato trattato. Per gli esseri umani, la media ideale è 37ºC, permettendo che le cellule di cervello siano ad una temperatura ed alle cellule dello stomaco da essere ad un altro. Per il pianeta ora, la media ideale è 15ºC, permettendo che gli esseri umani siano a 37ºC, pesci siano alla loro temperatura ideale e rettili, uccelli e piante da essere a loro. Per i millenni, la vita sta cambiando involontariamente la temperatura del pianeta, facendola vibri respirando e decadendo, o più freddo sequestrando il carbonio. L'olio è la vita che è perito in mari stagnanti su un pianeta più giovane e più caldo, raffreddante lo abbastanza per fare il senso per la diversità degli organismi che conosciamo oggi. Se interrompiamo questi processi homeostatic planetari, saremo lasciati per effettuarli noi stessi con il genere di eccellente-progetti tecnologici che possono o meno essere possibili.
Quando James Lovelock ha immaginato l'ipotesi di Gaia, ha preso i dolori per spiegare che il movimento verde non era circa `che conserva il pianeta'; il pianeta si conserverebbe eliminando l'umanità. Per fare questo, sacrificherebbe il relativo clima stabile con tutte le altre specie che contano su esso. Gettando fuori bordo il membro offendente sull'albero di vita, rinvierebbe ad un ciclo di suda e si raffredda per alcuni milione anni, dopo di che può essere abbastanza fortunato stabilizzarsi ancora e re-evolverlo è biodiversity corrente. Alcuni miliardo anni in più, sarebbe tirato verso il sole, surriscaldarsi e perire.
Lovelock lancia il humankind come organo sentient del Gaia, identificante poignantly il nostro posto fra i processi geologici con queste parole; `almeno che ha ottenuto vedersi prima che muoia.' Essendo coscienti, i sapiens di Homo hanno potuti osservare la bellezza e complessità di vita su terra, destra al punto quando, grazie ad un clima stabile, esso erano al relativo più vario.
Alcuni scienziati sostengono che la coscienza umana è una singolarità scientifica, un evento quando un sistema complesso forma un più grande intero della somma delle relative parti. Appartiene ad un lineage delle singolarità che ciascuno ha permesso dal relativo forbear: vita, Gaia, coscienza. Ha cominciato con vita. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
Gründe, Klima-änderung zu lieben: Kann irgendein gutes aus die größte Krise überhaupt herauskommen, um Menschheit gegenüberzustellen?
Automatically translated into German thanks to WorldLingo
Einige Monate heraus von der Staffelung, wurde mein Hochschulraum von drei grimmigen Freunden besetzt und dolefully informierte mich, daß sie keine Idee hatten, was sie mit ihren Leben tun wollten. Ein philosophischer Pang in der Stimme von einem von ihnen deckte auf, daß seins nicht das Standardangst eines retiring Universitätskursteilnehmers war und daß profunderes etwas auf seinem Verstand war. Die Lektoren an unserer Universität genießen vermutlich, Zusammenstellungen zu bewirten. In der alter Grieche `Zusammenstellung' bedeutet trinkende Partei, nicht Philosophie, aber dieses schien wie ein passender Moment für beide. Ich öffnete den Kühlraum und fing an, ihnen über Alexander dem großen und seinem persönlichen Tutor Aristoteles zu erklären.
Bis er ein alter Mann war, wußte Aristoteles eine Sache oder zwei über Politiken. Er hatte den Einsturz der vortrefflichen Athenian Demokratie gezeugt, und die unzähligen folgenden Ausfälle zusammen sind ausgebessert aus seinen Ruinen heraus. Es schaute, als ob Athen, einmal das Wunder von der Welt, nie wieder eine gerechte und beständige Regierung genießen würde. Seine Lösung war der Lehrsaal, eine Schule, die junge Männer ausbildete, um gut zu leben und folglich, Leitung gut. Er schrieb eine ethische Abhandlung für seine Kursteilnehmer, unter denen Alexander das große war, das daß argumentierte, was Buchstaben sie nach werdenen Königen projizieren möchten, sie würde müssen alle ihre Leben üben. Er erklärte, daß kleine Taten des Mutes, wie oben stehen für einen Freund, sie für die grössere vorbereiten würden, wie das Einsteigen in Schlacht. Es folgte logisch, sagte er, daß, das härter die Herausforderung, das stärker der Buchstabe geschmiedet. Junger Alexander war von der Idee enamoured. Er erklärte Aristoteles, den er im Begriff war, die bekannte Welt zu erobern. Aristoteles wurde nicht genau beeindruckt; seine Ruhm-hungrige Aufladung hatte nicht durchaus seinen Punkt gefaßt.
Aristoteles hatte Alexander eine bestimmte Art Beschaffenheit üben gewünscht; ein glückliches. Glück war, sagte er, das Resultat der Tätigkeiten, die mit einem Satz rechtschaffenen Grundregeln gleichbleibend sind. Wie mochten er und folgende Philosophen Kant, Richter, wenn eine Grundregel oder nicht rechtschaffen war? Durch, wieviel es der Gemeinschaft half. Indem er glücklich-bildende Briefe tut, wird eine Person glücklich und also tun Sie die Leute um sie und bedeuten, daß die ursprüngliche Person sogar glücklicher werden. Aristoteles kam zu dieser Zusammenfassung durch die folgende Logik: Es ist bis zu jedem von uns, zum eines Zweckes in unseren Leben zu wählen, denn es ist die Tat der Wahl, die uns menschlich bildet. Die meisten Leute, als diese Wahl angeboten, würden entscheiden, Glück auszuüben. Dieses war etwas alle griechischen vereinbarten Philosophen, aber sie jedes hatten eine andere Weise des Erhaltens, um glücklich zu sein. Aristoteles betrachtete alle ihre Ideen und entschied, daß es drei Hauptwege zum Glück gab. Das erste benannte er das Leben des Vergnügens, das sofortige Befriedigung aller unserer körperlichen und emotionalen Wünsche miteinbezieht. Auf diesem Weg jedoch dauert Glück nicht lang; wir benötigen immer einen anderen Erfolg der guter Sachen oder der Unterhaltung, und er konnte nicht vorhanden sein. Das Versuchen, es an allen möglichen Kosten zu erhalten führt uns unveränderlich in Konflikt mit dem Rest unserer Gemeinschaft. Die zweite Wahl dann, ist ein Leben des Lernens oder die endlose Verfolgung der schönen Wahrheit. Dieses wird auch unhappiness, denn, während wir unser Wissen in immer sauberere einsetzen ordnen, laufen wir weiter von den realen Erfahrungen, die wir beobachteten und so weiter von der Wahrheit weg, die gesucht wird. Es ist wie der Mann, der der Vogel geht, der, aufpaßt, um die Vögel weg von seiner Liste zu ticken anstatt, ihre Schönheit genießt. Nicht nur das aber, wie wir erlernen, wir entdecken das Ablenken der Ausfälle in unserer Gemeinschaft, die eine zutreffendere verstecken, schönere Welt. Die Verfolgung des Wissens läßt uns nicht diese Probleme für Furcht vor dem Stören des Systems adressieren, das wir versuchen, die Wahrheit von zu beobachten.
Das dritte Leben fügt die Probleme der ersten zwei zusammen, und packt sie Haupt an an. Aristoteles nannte es das `das politische Leben' und schlug daß vor, wenn das Dienen oder das Kompilieren des Wissens Sie unglücklich bildet, dann hat Umhüllung andere und mit Wissen vermutlich den gegenüberliegenden Effekt. Verwenden Sie das heißt, die Sachen, denen Sie über Ihre Gemeinschaft erlernen, zu lösen, was Konflikte in ihr entstehen. Dennoch ist das politische Leben auch das schwierigste; es gibt, schließlich so viele Herausforderungen, damit wir adressieren, wann wir darlegen, um denen um uns zu helfen. Und der ist genau Punkt Aristoteles. Wie er Alexander früh erklärt hatte, das grösser die Herausforderung, das grösser die Beschaffenheit, die herauskommt aus sie. Sie werden ein besserer Führer durch das Führen, wird die Gemeinschaft für Haben eines besseren Führers besser, und Sie werden für das Leben in einer guten Gemeinschaft besser. Ein rechtschaffener Zyklus folgt als Einzelperson und Gemeinschaft wachsen zusammen. Kein Wunder Aristoteles wünschte seinen jungen König glücklich sein; es würde jeder sonst glückliches auch bilden.
Ein Freund beendete sein Getränk und smirked, denken `also Sie, weil ich ein Zyniker bin, daß, wenn Sie es mir rational erklären, ich gehen wünsche und Zufuhrverhungern, verwaist. Sie denken, weil ich intellektuell bin, das, wenn Sie sagen, irgendein alter griechischer Kerl mir erklärte, daß um es zu tun, ich Kette selbst oben im rainforest gehe. '
`Nr.,' antwortete ich. `I versuchte nur, Sie glücklich zu bilden. '
Unsere älteren Geschwister im Erzeugung X lachen höchstens von uns junge Leute - Erzeugung Ys-, die für Klimaänderung sich interessieren. Sie wundern sich, wann wir über unserer kleinen Fixierung auf dem Speichern der Welt erhalten. Wir wundern uns, wie sie an das Tun noch etwas denken konnten. Es konnte ihnen, nach allen oben zujubeln.
Aristoteles historischer Dictum gibt `an, das wir sind, was wir'; um groß zu werden, müssen wir auf großen Herausforderungen nehmen. Die epische Größe der Klimaherausforderung sollte etwas sehr große Beschaffenheiten folglich produzieren. Für, was Grund jedoch die Führung auf Klimaänderung bis jetzt durch einen fast Gesamtmangel an Willen gekennzeichnet worden ist. Aristoteles argumentierte, daß, Willen durch Wahl auszuüben die Tat ist, die uns menschlich bildet; das Wählen, die von den drei Leben wir führen und die Direktion, die führen, es uns nicht nur bildet, die wir sind, aber unterscheidet uns von jedem anderen Tier, das lediglich durch Instinkt gefahren wird. Beim Nicht können Klimaänderung kämpfen, können wir den Willen lösen, der uns menschlich bildet. Aristoteles erklärte seinen jungen Königen, die sie die Art der Person ständig üben müssen, sie werden wollten. Das Nicht können ihren Willen, gerade wie das Nicht können üben ihre Muskeln ausüben, würde sie schwach lassen. Wenn das Königreich in der Gefahr z.B. waren konnten sie nicht den Mut plötzlich anzeigen, der benötigt wurde, um ihn zu speichern, wenn sie nicht Mut alle ihre Leben geübt hatten.
Vor was einem Alter jetzt scheint, schrieb Francis Fukuyama über den `Letzt-Mann' und das `Ende der Geschichte'. Es gab ein sofort triumphal und nihilistischer Glaube an die frühen neunziger Jahre, der der kalte Krieg stellte das Ende aller großen Konflikte und folglich das Ende aller großen Leute dar. Fukuyama war Borgen vom Vorschlag Nietzsches, daß ein Tag, ein pathetisches, machtloses Geschöpf, das den `Letzt-Mann' angerufen wird, dieses ganzes Remains der Menschheit ist. Dieses kaum menschliche Geschöpf war verwöhnt und eingebildet total unsicher, dennoch von sich und terrified vom Tod. Es hatte nie einen Konflikt gegenübergestellt, der Mut erfordert und das Mitleid zum zu überwinden, so hatte nie diese Qualitäten in seinem Buchstaben entwickelt. Fukuyama schlug vor, daß das Alter des letzten Mannes, nicht soviel mit dem Ende der Geschichte, aber mit der gefährlich unverantwortlichen Idee angefangen hatte, daß Geschichte beendet haben konnte, als tatsächlich sie nicht hatte. Klimaänderung ist eine der vielen Weisen und bezweifelt außen die bedeutendste Weise, in der wir den anhaltenden März der Geschichte ignorieren.
Jedes von uns ist ein König- oder Königinrecht im Augenblick, wenn unser Königreich einen Held benötigt. Was konnte es schauen, wie, wenn heutig, Bevölkerung anfing, seinen Willen wieder auszuüben? Das Entgegengesetzte von Nietzsches letztem Mann ist sein terrifying Übermench, eine Einzelperson, die nichts ist, aber Wille, eher wie Alexander das große. Alexander und das andere Übermenchen, das Nietzsche bewunderte, neigten, eine zerstörende Auswirkung nach ihren Gemeinschaften, eher wie der Person zu haben, die ein Leben des Vergnügens an der Theorie Aristoteles ausübt. Das Übermench kann Sachen anders als Vergnügen ausüben, aber seine Tätigkeiten sind so egoistisch, wie des letzten Mannes Selbst-konservieren. Insoweit Aristoteles, Willen kann zu verwenden gerechtes Schlechtes wie nicht mit ihm an allen unwisely so sein, also verzweifelte er Alexanders an den egoistischen Wahlen. Der Philosoph drängte auf seine Aufladung, um die mittlere Weise zwischen übermaßen wie Übermench und letztem Mann zu finden, gerade da Mut die mittlere Weise zwischen rashness und Feigheit ist.
Die ähnlichkeit wird für immer zwischen den Zweiten Weltkrieg und Klimaänderung gezeichnet, weil nichts sonst durchaus das emotionale zusammenbringt und ökonomischer Bemühung `Gesamtklimakrieg' zur Folge hat. Wir laden nicht zum Ton des Maschine Gewehrfeuers auf oder essen ersatz Zuteilungen, oder, wartend auf die Nachrichten von a, liebte Einertod, dennoch zeigen wir kleiner Wille an, als unser abläßt. Möglicherweise ist es, weil wir eine Richtung unseres Platzes innerhalb der Gemeinschaft ermangeln, die Aristoteles uns bittet zu dienen. Durch den Zweiten Weltkrieg leben, gab es eine bestätigte Richtung der Geschichte hängend über allen. Leute sahen sich, daß auf einem timeline, Teil eines linage aufstellten, das heraus in Richtungen zur Vergangenheit und in Zukunft ausdehnt. Es gab Hunderte, die Heldern durch ihre kleinen Tätigkeiten oder zugewiesenen Aufgaben standen, lediglich durch Verbindung mit der Ursache. Durch das `, das ihren Lastwagen zu etwas grösser ist' sie hitching ist, wurden auch grösser. Sie sind sogar im populären Journalismus das größte Erzeugung betitelt worden. Wenn unser Erzeugung sich in der gleichen Weise betrachten könnte und seinen Platz innerhalb der grösseren menschlichen Darstellung findet, möglicherweise würden wir in Richtung zur Welt schützender fühlen, die unsere Geschichte unterstützt. Uns selbst chronologisch betrachtend als Teil grösseren etwas, gleichmäßiges `durch ernstes' (anders als den das letzte Mann, der vom Tod terrified), können wir werden beteiligt über, wie an uns erinnert werden. Wir können auch beginnen, eine Idee der genauen Größe und der Form der Gemeinschaft zu erhalten, die wir dienen können, um glücklich zu sein.
***
Der Prozeß von Contextualising Klimaänderung innerhalb der menschlichen Darstellung beginnt weiter zurück in der Zeit als Aristoteles. Vor es fängt mit der Geburt der Zivilisation 5000 Jahren in Mesopotamia an. Das Epos von Gilgamesh ist die älteste überhaupt erklärte Geschichte. Es spricht vom arroganten König Gilgamesh und sein bester Freund Enkidu, das stark weg weg den Ländern und von den Leuten des alten Mittlere Ostens lebt. Ihr Reich, weit von die unfruchtbare Wüste sein erkennen wir von den ölkriegen heute, waren beringt durch einen Wald, der heraus zu den Enden der Masse ausdehnt. In es lebte ein Dämon, der Humbaba angerufen wurde. Humbaba hatte nie die Menschen aber Gilgamesh in Angriff genommen, die entschieden wurden, um ihn zu stoppen, bevor er die Wahrscheinlichkeit erhielt. Er und Enkidu reisten tief in den Wald, um das Tier zu töten. Als der Brief erfolgt war, fing Gilgamesh zu fiel die Bäume an, damit Menschheit nie wieder durch die Launen von einem ziellosen wilden bedroht würde. Schließlich nur zwei Bäume - jedes, das genug hoch ist, können wir annehmen, eine Tonne Carbon zu sinken wurden gelassen Stellung. Enkidu, das von den Göttern gesendet worden war, um Arroganz Gilgameshs zu unterdrücken, warnte, daß seinen Freund nicht zu sie fielen, aber der mächtige König sie irgendwie tat. Das Hoffen, die Götter für dieses Verbrechen, Enkidu zu beschwichtigen bildete die Bäume in Türen für einen prachtvollen Bügel. Aber nichts, besonders nicht diese Geste, konnte die göttliche Raserei lindern, die jetzt unten nach dem Paar trägt. Die Götter legten einen Fluch über allen Ländern, die Gilgamesh anordnete, um Dürre, Krieg und Disunity für den Rest von Zeit zu erleiden. Nun da wie der Mittlere Osten klingt, wissen wir heute. Die letzte Tonne Carbon, der die Skala auf Durchgehenklimaänderung spitzt, signalisiert, für unsere globale Zivilisation, dem gleichen tödlichen Schicksal, das jene Bäume zu Gilgamesh taten.
Vor während der letzten Eiszeit herum 18.000 Jahren, froren die Ozeane an den Pfosten ein, die Land anderwohin herausgestellt verlassen. Vorfahren der Menschheit gingen von China nach Australien, von Frankreich nach Großbritannien und über den Bering gerade in Amerika. Wie die langsam beendete Eiszeit, die Meere wieder stieg und die Stämme von einem andere sundered. Das Klima erreichte eine Art Gleichgewicht liebevoll bekannt zu den Archäologen als der lange Frühling. In dieser neuen Wärme hybridisierten Betriebe auf der Levantine Ebene, um farmable Korngetreide zu bilden, die einige Menschen führten, dort zu vereinbaren und wilde Schafe und Ziegen zu domestizieren. Zivilisation hatte angefangen, wo 5000 Jahre später, sie für öl auffängt unter dem Weizen auffängt bohren würde, daß gelaicht ihm. Wenn es beschließt so, zu tun fortzufahren, wird entspringen Sommer und die Meere steigen stark.
***
Alle Zellen haben eine ideale Temperatur, bei der sie gut arbeiten. Infolgedessen haben alle lebenden organismen eine ideale Temperatur auch, und sie versuchen, sie durch einen benannten Prozeßhomeostasis durchweg beizubehalten. Für Menschen ist der ideale Durchschnitt 37ºC und läßt Gehirnzellen bei einer Temperatur und den Magenzellen sein, zum bei anderen zu sein. Für den Planeten im Augenblick, ist erlaubt der ideale Durchschnitt 15ºC und Menschen, an 37ºC zu sein, Fische bei ihrer idealen Temperatur zu sein und die Reptilien, Vögel und Betriebe, zum an ihrem zu sein. Für Jahrtausende hat das Leben unbeabsichtigt die Temperatur des Planeten geändert, sie bildend hotter, indem Sie atmen und verfallen, oder kälter, indem Sie Carbon absondern. Öl ist das Leben, das in den stagnierenden Meeren auf einem jüngeren, heißeren Planeten umkam und kühlt es genug ab, um Weise für die Verschiedenartigkeit der organismen zu bilden, die wir heute kennen. Wenn wir diese planetarischen homeostatic Prozesse stören, werden wir überlassen, um sie selbst mit der Art der technologischen Super-projekte durchzuführen, die möglicherweise nicht möglich sein können oder können.
Als James Lovelock von der Gaia Hypothese begriff, nahm er die Schmerz, um zu erklären, daß die grüne Bewegung nicht über das `war, das den Planeten' speichert; der Planet würde sich speichern, indem er Menschheit beseitigte. Um dies zu tun, würde es sein beständiges Klima zusammen mit allen anderen Sorten opfern die auf ihm beruhen. , das beleidigende Glied auf dem Baum des Lebens, würde es abwerfend zu einem Zyklus von schwitzt und kühlt für einige Million Jahre zurückgehen, nachdem kann es genug glücklich sein, wieder zu stabilisieren und es Re-zu entwickeln ist gegenwärtiger Biodiversity. In einige Milliarde Jahre mehr würde es in Richtung zur Sonne, zu überhitzen und umzukommen gezogen.
Lovelock wirft Menschheit als Gaias sentient Organ und poignantly kennzeichnet unseren Platz unter den geologischen Prozessen mit diesen Wörtern; `, mindestens, das sie erhielt, sich zu sehen, bevor sie starb.' Seiend bewußt, sind Homo sapiens in der Lage gewesen, die Schönheit zu beobachten und Kompliziertheit des Lebens auf Masse, Recht am Punkt, als, dank ein beständiges Klima, es an seinem verschiedensten waren.
Einige Wissenschaftler argumentieren, daß menschliches Bewußtsein eine wissenschaftliche Eigenheit ist, ein Fall, wenn ein komplexes System eine vollständige grössere bildet, als die Summe seiner Teile. Es gehört einer Abstammung von Eigenheiten, die jedes durch sein ablassen ermöglichte: Leben, Gaia, Bewußtsein. Es fing mit dem Leben an. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
Razões amar a mudança do clima: Pode algum bom sair da crise a mais grande sempre para enfrentar a humanidade?
Automatically translated into Portuguese thanks to WorldLingo
Alguns meses para fora da graduação, meu quarto da faculdade foi ocupado por três amigos grim, informando dolefully me que não tiveram nenhuma idéia o que quiseram fazer com suas vidas. Um pang filosófico na voz de um deles revelou que his não era o angst padrão de um estudante reservado da universidade, e que algo mais profundo estava em sua mente. Os lecturers em nossa universidade aprecíam provavelmente hospedar symposiums. No symposium do `do grego antigo' significa o partido bebendo, não filosofia, mas isto pareceu como um momento apropriado para ambos. Eu abri o refrigerador e comecei a dizer-lhes sobre Alexander tutor grande, e seu pessoal Aristotle.
Pelo tempo era um homem velho, Aristotle conheceu uma coisa ou dois sobre a política. Tinha testemunhado o colapso da democracia Athenian nobre, e as falhas subseqüentes inumeráveis remendadas junto fora de suas ruínas. Olhou como se Atenas, uma vez a maravilha do mundo, apreciaria nunca outra vez um governo justo e estável. Sua solução era o Lyceum, uma escola que treinasse homens novos para viver bem e conseqüentemente, ligação bem. Escreveu um treatise ético para seus estudantes, amongst quem era Alexander o grande, que discutiu que o que caráter desejou projetar em cima dos reis se tornando, eles teria que praticar todas suas vidas. Explicou que os atos pequenos da coragem, como estar acima para um amigo, os preparariam para os mais grandes, como entrar na batalha. Seguiu logicamente, disse ele, que mais duro o desafio, mais forte o caráter forjado. Alexander novo era enamoured da idéia. Disse Aristotle que estava indo conquistar o mundo sabido. Aristotle não foi imprimido exatamente; sua carga glory-com fome não tinha agarrado completamente seu ponto.
Aristotle tinha querido Alexander praticar um tipo particular da personalidade; feliz. A felicidade era, disse ele, o resultado das ações consistentes com um jogo de princípios virtuous. Como, e os filósofos subseqüentes gostaram de Kant, juiz se um princípio fosse virtuous ou não? Por quanto ajudou à comunidade. Fazendo ações feliz-fazendo, uma pessoa torna-se feliz, e assim que faça os povos em torno delas, significando que a pessoa original se torna mesmo mais feliz. Aristotle veio a esta conclusão pela seguinte lógica: É até cada um de nós para escolher uma finalidade em nossas vidas, porque é o ato da escolha que nos faz humanos. A maioria de povos, quando oferecidos esta escolha, opt perseguir a felicidade. Este era algo todos os filósofos gregos concordados, mas cada um tiveram uma maneira diferente de começar-se ser felizes. Aristotle considerou todas suas idéias, e decidiu-se que havia três trajetos principais à felicidade. O primeiro chamou a vida do prazer, que envolve o gratification instantâneo de todos nossos desejos físicos e emocionais. Neste trajeto, entretanto, a felicidade não dura por muito tempo; nós necessitaremos sempre uma outra batida dos goodies ou do entertainment, e não pôde estar disponível. Tentar começá-lo em todo o custo conduzir-nos-á invariàvel no conflito com o descanso de nossa comunidade. A segunda opção então, é uma vida da aprendizagem, ou a perseguição infinita da verdade bonita. Este transforma-se demasiado unhappiness, porque enquanto nós arranjamos nosso conhecimento em uns jogos sempre mais arrumados, nós vagueamos mais mais das experiências que reais nós observávamos, e assim mais mais da verdade que está sendo procurada. É como o homem que vai pássaro que presta atenção para tiquetaquear os pássaros fora de sua lista melhor que aprecía sua beleza. Não somente isso mas como nós estamos aprendendo, nós descobre distracting as falhas em nossa comunidade que escondem um mundo mais verdadeiro, mais bonito. A perseguição do conhecimento não nos deixa dirigir-se a estes problemas para o medo de disrupting o sistema que nós estamos tentando observar a verdade de.
A terceira vida une os problemas dos primeiros dois, e tackles os principais sobre. Aristotle chamou-o o `vida política', sugerindo que se se servir a ou compilar o conhecimento o fizessem infeliz, a seguir o serving outro e usando o conhecimento terá provavelmente o efeito oposto. Ou seja use as coisas que você aprende sobre sua comunidade resolver o que conflitos se levantam nelas. Contudo a vida política é também a mais difícil; há, apesar de tudo, assim muitos desafios para que nós dirijam-se a quando nós nos ajustamos para fora para ajudar àqueles em torno de nós. E aquele é exatamente ponto de Aristotle. Como tinha explicado a Alexander mais cedo, mais grande o desafio, mais grande a personalidade que sai d. Você transforma-se um líder melhor com conduzir, a comunidade torna-se melhor para ter um líder melhor, e você torna-se melhor para viver em uma comunidade boa. Um ciclo virtuous segue como o indivíduo e a comunidade cresce junto. Nenhuma maravilha Aristotle quis seu rei novo ser feliz; faria a todos feliz outro demasiado.
Um amigo terminou sua bebida e smirked, o `assim que você pensam porque eu sou um cínico, que se você meo explicar racional eu quererei ir alimentar orphans starving. Você pensa porque eu sou intelectual, isso se você disser algum guy grego velho me disse que para o fazer, eu irei corrente eu mesmo acima no mais rainforest. '
No. do `,' eu respondi. O `I estava tentando somente fazê-lo feliz. '
Nossos siblings mais velhos na geração X riem de a maioria de nós os povos novos - geração Ys- que se importam com a mudança do clima. Querem saber quando nós começaremos sobre nosso fixation pequeno em conservar o mundo. Nós queremos saber como poderiam pensar de fazer qualquer outra coisa. Pôde cheer os acima, após tudo.
O dito age-old de Aristotle indica o `que nós somos o que nós'; para tornar-se grandes, nós devemos fazer exame em desafios grandes. O valor epic do desafio do clima, deve conseqüentemente produzir algumas personalidades muito grandes. Para o que razão, entretanto, a liderança na mudança do clima foi caracterizada assim distante por uma falta quase total da vontade. Aristotle discutiu que exercitar a vontade com a escolha é o ato que nos faz humanos; escolher a que das três vidas nós conduziremos e os principais que guiam ele nos fazem não somente que nós somos, mas distingue-nos de cada outro animal dirigido puramente pelo instinto. Na não lutamos a mudança do clima, nós podemos afrouxar muito a vontade que nos faz humanos. Aristotle disse seus reis que novos devem constantemente praticar o tipo da pessoa quiseram se tornar. Não pratica sua vontade, apenas como não exercita seus músculos, deixá-los-ia fracos. Se o reino estivesse no perigo, por exemplo, não poderiam de repente indicar a coragem necessitada conservá-la se não praticassem a coragem todas suas vidas.
O que parece uma idade há agora, Francis Fukuyama escreveu sobre o homem do último do `' e o fim do `da história'. Havia em uma vez que a opinião triumphal e nihilistic nos 1990s adiantados, aquela a guerra fria representou o fim de todos os conflitos grandes, e conseqüentemente a extremidade de todos os povos grandes. Fukuyama era empréstimo da sugestão de Nietzsche que um dia, uma criatura pathetic, impotent chamada o homem do último do `' será todo esse remains do humankind. Esta criatura mal humana era pampered e conceited, contudo totalmente unsure dse e estarrecida da morte. Tinha enfrentado nunca um conflito que requer a coragem e o compassion a superar, tinha desenvolvido assim nunca estas qualidades em seu caráter. Fukuyama sugeriu que a idade do último homem tinha começado, não tanto com o fim da história, mas com a idéia perigosamente irresponsible que a história pôde ter terminado quando, no fato, não teve. A mudança do clima é uma de muitas maneiras, e duvida without a maneira a mais significativa, em que nós estamos ignorando o março continuado da história.
Cada um de nós é uma direita do rei ou da rainha neste momento quando nosso reino necessita um herói. Que pôde olhar como se de hoje a população começou a exercitar sua vontade outra vez? O oposto do último homem de Nietzsche é seu Übermench estarrecente, um indivíduo que não seja nada mas vontade, rather como Alexander o grande. Alexander e o outro Übermenchen que Nietzsche admirou tenderam a ter um impacto destrutivo em cima de suas comunidades, rather como a pessoa que persegue uma vida do prazer na teoria de Aristotle. O Übermench pode perseguir coisas à excepção do prazer, mas suas ações são tão selfish como o último homem self-está preservando. Tanto quanto Aristotle, usar a vontade unwisely pode ser tão bad justo quanto não usando o em tudo, assim que despaired de escolhas selfish de Alexander. O filósofo incitou sua carga para encontrar a maneira média entre extremos como Übermench e o último homem, apenas porque a coragem é a maneira média entre o rashness e o cowardice.
A paralela está sendo extraída para sempre entre a segunda guerra mundial e a mudança do clima, porque nada combina mais completamente o emocional e a guerra econômica do clima do total do `do esforço' envolve. Nós não estamos carregando ao som do fogo do injetor de máquina, nem estamos comendo rações ersatz, ou esperando na notícia de a amou one morte, contudo nós estamos indicando menos vontade do que nosso forbears. Talvez é porque nós faltamos um sentido de nosso lugar dentro da comunidade que Aristotle nos está dizendo para servir. Vivendo com a segunda guerra mundial, havia um sentido reconhecido da história que pendura sobre tudo. Os povos viram-se que situated em um timeline, parte de um linage que estica para fora em sentidos ao passado e em futuro. Havia as centenas que assentaram bem em heróis com seus ações pequenas ou deveres atribuídos, puramente com a associação com a causa. Pelo `que engata seu vagão a algo mais grande' tornaram-se demasiado mais grandes. Mesmo dubbed no journalism popular a geração a mais grande. Se nossa geração poderia olhar se na mesma maneira, e encontrasse seu lugar dentro da narrativa humana mais grande, talvez nós sentiríamos mais protetores para o mundo que sustenta nossa história. Olhando nos como parte de algo cronologicamente mais grande, `uniforme com grave' (ao contrário o último do homem que é estarrecido da morte), nós podemos tornar-se interessados sobre como nós seremos recordados. Nós podemos também começar começar uma idéia do tamanho e da forma exatos da comunidade que nós podemos servir ser felizes.
***
O processo de contextualising a mudança do clima dentro da narrativa humana começa mais mais para trás a tempo do que Aristotle. Começa com o nascimento da civilização 5000 anos há em Mesopotamia. O Epic de Gilgamesh é a história a mais velha dita sempre. Fala do rei arrogante Gilgamesh e seu mais melhor amigo Enkidu que vive altamente fora das terras e dos povos do leste médio antigo. Seu reino, longe de ser o deserto estéril nós reconhecemos das guerras do óleo hoje, éramos ringed por uma floresta que estica para fora às extremidades da terra. Nele viveu um demon chamado Humbaba. Humbaba nunca atacou os seres humanos mas o Gilgamesh decididos pará-lo antes que começou a possibilidade. E Enkidu viajaram profundamente na floresta para slay a besta. Quando a ação foi feita Gilgamesh começou a caiu as árvores de modo que o humankind fosse ameaçado nunca outra vez pelos whims de um selvagem aimless. No último, somente duas árvores - cada um alto bastante, nós podemos supor, para afundar uma tonelada do carbono fomos deixados a posição. Enkidu, que tinha sido emitido pelos deuses para quell o arrogance de Gilgamesh, advertiu que seu amigo não a caíram, mas o rei poderoso o fêz de qualquer maneira. Esperar appease os deuses para este crime, Enkidu fêz as árvores em portas para um temple glorious. Mas nada, especialmente não este gesto, podia assuage a raiva divine que carrega agora para baixo em cima do par. Os deuses colocaram um curse sobre todas as terras que Gilgamesh governou, para sofrer a seca, a guerra e a desunião para o descanso do tempo. Agora isso soa como o Oriente Médio que nós conhecemos hoje. A última tonelada do carbono que derruba a escala na mudança do clima do run-away sinaliza, para nossa civilização global, o mesmo fate mortal que aquelas árvores fizeram a Gilgamesh.
Durante a última idade de gelo, ao redor 18.000 anos há, os oceanos congelaram-se nos pólos que saem da terra exposta em outra parte. Os antepassados do Humankind andaram de China a Austrália, de France a Grâ Bretanha, e através do Bering em linha reta em América. Como a idade de gelo terminada lentamente, os mares se levantou outra vez e sundered os tribes de um outros. O clima alcançou um tipo do equilíbrio sabido affectionately aos arqueólogos como a mola longa. Neste calor novo, as plantas na planície de Levantine hybridised para dar forma às colheitas farmable da grão, que conduziram a alguns seres humanos se estabelecir lá e domesticate carneiros e cabras selvagens. A civilização tinha começado onde 5000 anos mais tarde, estaria perfurando para campos de óleo abaixo dos campos do trigo que spawned a. Se escolher continuar fazendo assim, salta tornar-se-á o verão e os mares levantar-se-ão mais altamente.
***
Todas as pilhas têm uma temperatura ideal em que funcionam melhor. Em conseqüência, todos os organismos vivos têm uma temperatura ideal demasiado, e tentam mantê-la consistentemente com uma homeostase chamada process. Para seres humanos, a média ideal é 37ºC, permitindo que as pilhas de cérebro estejam em uma temperatura e em pilhas do estômago a estar em outra. Para a direita do planeta agora, a média ideal é 15ºC, permitindo que os seres humanos estejam em 37ºC, os peixes estar em sua temperatura ideal, e os répteis, os pássaros e as plantas a estar em dele. Por millennia, a vida tem mudado inadvertidamente a temperatura do planeta, fazendo a hotter respirando e deteriorando, ou mais frio sequestering o carbono. O óleo é a vida que perished em mares stagnant em um planeta mais novo, mais quente, refrigerando o bastante para fazer a maneira para a diversidade dos organismos que nós sabemos hoje. Se nós disrupt estes processos homeostatic planetários, nós estaremos deixados para executá-los ourselves com o tipo dos super-projetos tecnologicos que podem ou não podem ser possíveis.
Quando James Lovelock conceived da hipótese de Gaia, fêz exame de dores para explicar que o movimento verde não era sobre o `que conserva o planeta'; o planeta conservar-se-ia eliminando a humanidade. Para fazer este, sacrificaria seu clima estável junto com todas as outras espécies que confiam nele. Alijando o membro offending na árvore da vida, retornaria a um ciclo de sua e chills por alguns milhão anos, depois do qual pode ser afortunado bastante estabilizar-se outra vez e re-evolui-lo é biodiversity atual. Alguns bilhão anos em mais, seria puxado para o sol, para superaquecer, e perish.
Lovelock molda o humankind como o órgão sentient de Gaia, identificando poignantly nosso lugar amongst os processos geological com estas palavras; `pelo menos que começou se ver herself antes que morresse.' Sendo conscious, os sapiens de Homo puderam observar a beleza e complexidade da vida na terra, direita no ponto quando, os agradecimentos a um clima estável, ele estavam no seu mais diverso.
Alguns cientistas discutem que o consciousness humano é um singularity científico, um evento quando um sistema complexo dá forma a um mais grande inteiro do que a soma de suas peças. Pertence a um lineage dos singularities que cada um fêz possível pelo seu forbear: vida, Gaia, consciousness. Começou com a vida. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
Resonerar för att älska klimatförändring: Kan någon goda komma ut ur den mest stora krisen någonsin att vända mot mankind?
Automatically translated into Swedish thanks to WorldLingo
Några månader ut från avläggande av examen, upptogs mitt högskolarum av tre grymma vänner som informerar dolefully mig att de hade ingen idé vad de önskade att göra med deras liv. En filosofisk sting i uttrycka av ett av dem avslöjde att his inte var den standarda ångesten av en avgå universitetardeltagare, och att något som var mer djupsinnig var på his vara besvärad. Föreläsarna på vår universitetar tycker om antagligen att vara värd symposiums. Hjälpmedel i för den forntida grekiska `- symposiumen som' dricker partit, inte filosofi, utan denna verkade något liknande per anslåögonblicket för båda. Jag öppnade kylen och började att berätta dem att om Alexander storen och hans personligt handleder Aristotle.
Vid tiden var han en gamal man, visste Aristotle ett ting eller två om politik. Han hade bevittnat kollapsen av den nobla Athenian demokratin, och de oräkneliga följande felen som tillsammans lappas ut ur dess, fördärvar. Det ser som, om Athens, en gång förundra sig av världen som skulle tycker om aldrig igen, en rättvis och stabil regering. Hans lösning var lyceumen, en skola, som utbildade unga manar för att bo väl och därför, bly- brunn. Han skrev en etisk avhandling för hans deltagare, som var amongst Alexander storen, som argumenterade att, allt vad tecken som de önskade att projektera på passande konungar, dem skulle måste att öva alla deras liv. Han förklarade, som litet agerar av kurage, likt anseende upp för en vän, skulle förbereder dem för mer stor, något liknande som går in i strid. Det följde logiskt, sade han, att, mer hård utmaningen, starkare det falska teckenet. Unga Alexander var förälskad av idén. Han berättade Aristotle som han gick att erövra den bekant världen. Aristotle imponerades inte exakt; hans härlighet-hungriga laddning inte hade ganska fattat his pekar.
Aristotle hade önskat att Alexander ska öva en särskild sort av personlighet; lycklig. Lyckan, sade var han, resultatet av handlingar som var jämna med en uppsättning av dygdiga principer. Hur gillade han och följande filosofer Kant, domare, om en princip var dygdig eller inte? Vid, hur mycket den hjälpte gemenskapen. Genom att göra lycklig-danande gärningar, blir en person lycklig, och, så gör folket runt om dem, menande den original- personen blir även mer lycklig. Aristotle kom till denna avslutning förbi efter logiken: Det är upp till varje av oss som väljer en ämna i våra liv, for det är agera av primat som gör oss människa. Mest folk, när du erbjuds denna primaa skulle opt som förföljer lycka. Detta var något alla grekiska filosofer överens upon, men de varje hade ett olikt långt av att få sig för att vara lyckliga. Ansedda Aristotle alla deras idéer, och avgjort att det fanns tre huvudsakliga banor till lyckan. Första kallade han livet av nöje, som gäller ögonblicktillfredsställelsen allra våra läkarundersökning och emotionella lust. På denna bana emellertid, varar lyckan inte long; vi ska alltid behov en annan hit av godbitar eller underhållning, och den kan för att inte vara tillgänglig. Pröva att få det på några kosta ska invariably bly- oss in i konflikt med vila av vår gemenskap. Understödjaalternativet därefter, är ett liv av att lära eller den ändlösa jakten av härlig sanning. Denna blir för unhappinessen, for, som vi ordnar vår kunskap in i någonsin mer tidy uppsättningar, strövar vi vidare från verkligt erfar oss observerade, och så mer ytterligare från sanningen som söks. Det är något liknande manen som går fågeln som håller ögonen på för att ticka fåglarna av his, listar i stället för tycker om deras skönhet. Inte endast det men, som vi lärer, vi upptäcker att distrahera fel i vår gemenskap, som döljer en riktigare, mer härlig värld. Jakten av kunskap låter inte oss tilltala dessa problem för skräck av att avbryta systemet som vi är prövas att observera sanningen av.
Det tredje livet sätter problemen av de första tvåna tillsammans och tacklar på dem som är head. Aristotle kallade det `en politiskt liv' som föreslår att, om portionen dig eller sammanställa kunskap gör dig olycklig, då har portionen andra och genom att använda kunskap som antagligen ska, motsatsen att verkställa. Använd saker som du lärer om din gemenskap att lösa, allt vad konflikter uppstår i den, med andra ord. Yet det politiska livet är också det svårast; det finns, efter alla, så många utmaningar för att oss ska tilltala när oss uppsättningen ut som hjälper de runt om oss. Och det är Aristotles pekar exakt. Som han hade förklarat till Alexander tidigare, större utmaningen, större personligheten, som kommer ut ur den. Du blir en bättre ledare till och med att leda, blir gemenskapen bättre för att ha en bättre ledare, och du blir bättre för att bo i en bra gemenskap. Ett dygdigt cyklar följer, som individen och gemenskapen växer tillsammans. Ingen mirakel- Aristotle önskade att hans unga konung ska vara lycklig; det skulle gör alla annat lyckligt för.
En vän avslutade hans drink och smilade, `så dig funderare, därför att I-förmiddagen en cyniker, att, om du förklarar den till mig rationally jag ska, önskar att gå mata svultna föräldralösar. Du funderare, därför att I-förmiddagintellektuellen, det, om du något att säga någon gammal grekisk grabb berättade mig att göra den, mig ska, går kedjar jag själv upp i det mest rainforest. '
`- Nr.en,' svarade jag. `I var endast pröva att göra dig lycklig. '
Vårt äldre syskon i skratt för utveckling X på mest av oss ungdomar - utveckling Ys- som att bry sig om klimatförändring. De undrar, då vi ska får över vår lite fixation på besparing världen. Vi undrar hur de kunde funderare av att göra något annat. Det styrkan hurrar dem upp, efter alla.
Aristotles påstår age-old dictum `som vi är vad vi'; för att bli stora, måste vi ta på stora utmaningar. Den episka storleken av klimatutmaningen, därför, bör producera några very stora personligheter. För allt vad resonerar, emellertid, har ledarskap på klimatförändring så långt karakteriserats av en nästan sammanlagd brist av ska. Aristotle argumenterade som det, är att öva som ska till och med primat, agera som gör oss människa; att välja, som av de tre liven vi ska bly-, och rektor, som vägleder, det gör inte endast oss, som vi är, men skiljer oss från varje annat djurt drivande renodlat vid instinkt. I att missa som slåss klimatförändring, kan vi lossa som ska mycket att makes oss människan. Aristotle berättade hans unga konungar som de måste constantly öva sorten av personen, de önskade att bli. Missa för att öva deras ska rättvisa lika brist som övar deras muskler som skulle lämna dem svaga. Om kungariket var i fara, till exempel, kunde de inte plötsligt visa den kurage behövda räddningen det, om de inte hade varit praktisera kurage alla deras liv.
Vad verkar en ålder sedan nu, skrev Francis Fukuyama om `- jumbomanen', och `en avslutar av historia'. Det fanns strax ett triumphal, och nihilistic tro i tidig sort90-tal, det kalla kriget föreställde de stora konflikterna för avsluta allra och därför det stora folket för avsluta allra. Fukuyama lånade från Nietzsches förslag som en dag, en patetisk impotent varelse kallade `- jumbomanen' ska är all, som remainsen av humankind. Denna människavarelse var knappt skämmd bort och högmodig, yet totalt osäker av honom och skrämmd av död. Det hade aldrig vänt mot en konflikt som kräver kurage, och medkänsla till betaget, så hade aldrig framkallat dessa kvaliteter i dess tecken. Fukuyama föreslogg att åldern av den sist manen hade börjat, inte så mycket med avsluta av historien, men med den farligt ansvarslösa idén att historiestyrkan har avslutat, då, i faktum, den inte hade. Klimatförändring är en av den många vägen och utan tvivel det viktigast långt, som vi ignorerar i som fortsättas marschen av historia.
Varje av oss är en konung eller en drottning som är högra på ögonblicket, då vårt kungarike behöver en hjälte. Vilken styrka det looknågot liknande, om den dagens befolkningen började att öva dess som igen ska? Motsatsen av Nietzsches sist man är hans skräckinjagande Übermench, en individ, som är ingenting utom ska snarlika lika Alexander storen. Alexander och den annan Übermenchenen, som beundrade Nietzsche ansade för att ha ett destruktivt att få effekt på deras gemenskaper, snarlik något liknande personen som förföljer ett liv av nöje i Aristotles teori. Übermenchen kan förfölja saker annan än nöje, men hans handlingar är så själviska, som den sist manen själv-bevarar. Så långt, som Aristotle angicks, kan att använda som unwisely ska, vara rättvist som dåliga som att inte använda den alls, så han misströstade av Alexanders själviska val. Filosofen manade hans laddning för att finna en mitt långt mellan ytterligheter lika Übermench och jumbomanen, som precis kurage är en mitt långt mellan rashnessen och feghet.
Parallellen är för evigt som dras mellan världen, kriger II och klimatförändring, därför att ingenting matchar annars ganska det emotionellt, och det ekonomiska klimatet för försöks`- slutsumman kriger' fastställande av arvsföljd. Vi laddar inte till det solitt av maskingeväret avfyrar, eller att äta som är ersatz ransonerar eller att vänta på nyheterna av som älskas ens död, yet vi visar ska mindre, än vårt underlåter. Kanske är det, därför att vi saknar en avkänning av vårt förlägger inom gemenskapen som Aristotle är träffande oss till serven. Bo till och med världen kriga II, fanns det en bekräftad avkänning av historia som hänger över alla. Folket sågar sig som placeras på en timeline, del av en linage som sträcker ut i både riktningar till förflutnan och framtid. Det fanns hundreds, som blev hjältar till och med deras små handlingar eller tilldelade arbetsuppgiftar, renodlat till och med anslutningen med orsaka. Av `som hitching deras vagn till något som var större' blev de för, större. De har även dubbats i populär journalistik den mest stora utvecklingen. Om vår utveckling kunde se honom på samma sätt och finner dess förlägger inom den berättar- mer stora människan, kanske skulle vi känselförnimmelsen som var mer skyddande in mot världen som tål vår berättelse. Se oss själva som del av något kronologiskt som är större, även `till och med allvarligt' (i motsats till det sist manen som skrämmas av död), kan vi bli angick om hur vi ska minns. Vi kan också starta att få en idé av avkräva storleksanpassar och formar av gemenskapen oss canserven att vara lyckliga.
***,
Det processaa av contextualising klimatförändring inom de berättar- starterna för människan drar tillbaka vidare i tid än Aristotle. Det börjar med födelsen av civilisation 5000 år sedan i Mesopotamia. Epos av Gilgamesh är den äldsta berättelsen som berättas någonsin. Det talar av den arrogant konungen Gilgamesh och hans bästa vänEnkidu bosatt kick av länderna och folket av den forntida Mellanösten. Deras sfär och långtifrån att vara den karga öknen som vi känner igen från oljan, kriger i dag, var ringed av en skog som ut sträcker till, avslutar av jorden. I det bodde en demon som kallades Humbaba. Humbaba hade aldrig anfallit människor men Gilgamesh avgjorda för att stoppa honom, för han fick riskera. Han och Enkidu reste djupt in i skogen för att dräpa fät. Då gärningen gjordes, började Gilgamesh att avverka treesna, så att humankind skulle hotas aldrig igen av whimsna av ett planlöst wild. Äntligen endast två trees - varje som är högväxt nog, kan vi anta, att sjunka en tonne av kol lämnades anseende. Enkidu, som hade överförts av gudarna för att quell Gilgameshs arrogans, varnade hans vän att inte avverka dem, men den väldiga konungen gjorde den på något sätt. Att hoppas för att blidka gudarna för detta brott, Enkidu gjorde treesna in i dörrar för ett härligt tempel. Men ingenting, speciellt inte denna gest, kunde mildra den gudomliga ursinnet som uthärdar nu, besegrar på para. Gudarna lade en förbannelse över alla länder, som Gilgamesh härskade, för att lida torkan, kriger och disunity för vila av tid. Nu låter det något liknande Mellanösten som vi vet i dag. Den sist tonnen av kol, som tippar fjäll på run-awayklimatförändring, signalerar, för vår globala civilisation, det samma dödliga ödet som de trees gjorde till Gilgamesh.
Under den sist isåldern omkring 18.000 år sedan, fryste haven på polerna som någon annanstans lämnar land utsatt. Humankinds förfäder gick från porslin till Australien, från Frankrike till Britannien och över den Bering raksträckan in i Amerika. Som isåldern avslutade långsamt, sundered havsron igen och stammarna från en another. Klimatet nådde en sort av equilibrium som var bekant till arkeologer som det långt, fjädrar affectionately. I denna nya värme kantjusterar växter på den Levantine slätten som korsas för att bilda farmable korn, som ledde några människor till högryggad träsoffa där och tämjer wild får och getter. Civilisation hade börjat var 5000 år mer sistnämnd, det skulle är borrande för olja sätter in under vetet sätter in att spawned det. Om det väljer att fortsätta att göra så, fjädra den ska blivna sommaren och den hav ska löneförhöjningen higher.
***,
Alla celler har en idealtemperatur som de fungerar på bäst. Som ett resultat har alla bosatt organismer en idealtemperatur för och dem försök att underhålla det som är konsekvent till och med en processaa kallad homeostasis. För människor är idealgenomsnittet 37ºC och att låta hjärnceller vara på en temperatur och mageceller som är på another. För det högra planet nu, är idealgenomsnittet 15ºC och att låta människor vara på 37ºC, fisken vara på deras idealtemperatur, och reptilar, fåglar och växter som är på deras. För milleniummar har liv oavsiktligt ändrat planet temperatur, danande det som är varmmare, genom att andas och att förfalla eller som är mer kall, genom att avskärma kol. Olja är livet, som förgicks i stangnerande hav på ett mer ung varmmare planet som kyler det nog för att göra långt för mångfalden av organismer som vi vet i dag. Om vi avbryter dessa planetariska homeostatic bearbetar, ska vi lämnas för att utföra dem oss själva med sorten av teknologiskt toppen-projekterar som kan eller inte kan vara möjligheten.
Då James Lovelock tänkte ut av den Gaia hypotesen, tog han plågor för att förklara att den gröna rörelsen inte var om `- besparing planet'; planet skulle räddning sig själv, genom att avlägsna mankind. För att göra detta skulle det offer dess stabila klimat tillsammans med alla annan art som rely på det. Efter att ha kastat överbord den kränkande limben på treen av liv, skulle det retur till en cykla av svettar, och kyla för några miljon år, efter som den kan vara lycklig nog att stabilisera igen och beträffande-evolve den, är strömbiodiversity. I några miljardår mer skulle det dras in mot sunen, överhettar och förgås.
Lovelock casts humankind som Gaias sentient organ, poignantly att identifiera som är vårt, förlägger amongst det geologiskt bearbetar med dessa uttrycker; `, hon åtminstone som fick se hon själv, för hon dog.', Vara medvetna, har Homosapiens varit kompetent att observera skönheten, och komplexitet av liv på jord, rätt på peka, när, tack till ett stabilt klimat, det var på dess mest olik.
Några forskare argumenterar, att människamedvetenheten är en vetenskaplig singularity, en händelse, när ett komplext system bildar en hel mer stor, än summan av dess delar. Det hör hemma till en härstamning av varje singularities gjorde möjlighet vid dess att underlåta: liv Gaia, medvetenhet. Det började med liv. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
Причины полюбить изменение климата: Могут VSе хорош come out of большой кризис всегда для того чтобы смотреть на mankind?
Automatically translated into Russian thanks to WorldLingo
Немного месяцев вне от градации, моя комната коллежа была занята 3 grim друзьями, dolefully сообщая я что они не имели никакую идею они хотели сделать с их жизнями. Философски угрызение в голосе одного из их показало что его не было стандартное angst retiring студента университета, и что что-то более глубокомысленное находилось на его разуме. Lecturers на нашем университете вероятно наслаждаются хозяйничать симпозиумы. В стародедовском греческом симпозиуме `' намеревает выпивая партия, не общее соображение, но это показалось как соотвествующий момент для обоих. Я раскрыл холодильник и начал говорить им о Александр большого, и его личного гувернера Аристотели.
By the time он был старым человеком, Аристотель знал вещь или 2 о политиках. Он witnessed сброс давления благородного афиского народовластия, и myriad затем отказы залатали совместно из своих руин. Оно посмотрело если Athens, раз marvel мира, никогда снова наслаждался бы справедливым и стабилизированным правительством. Его разрешением было Lyceum, школа которая натренировала молодых человеков для того чтобы жить наилучшим образом и поэтому, руководство наилучшим образом. Он написал этичный трактат для его студентов, amongst которые было Александр большой, который поспорил что любой характер они пожелало запроектировать по становить короля, они напрактиковать все их жизни. Он объяснил что малые поступки смелости, как стоять вверх для друга, подготовят их для больших одних, как идти в сражение. Оно последовало за логически, он сказал, что трудно возможность, сильно выкованный характер. Молодое Александр было enamoured идеи. Он сказал Аристотели, котор он шел завоевать известный мир. Аристотель точно не был впечатлен; его слав-голодная обязанность довольно не схватила его пункт.
Аристотель хотел Александр напрактиковать личность частности вроде; счастливое одно. Счастьем, он сказал, был результат совместимого действий с комплект добродетельных принципов. Как он, и затем philosophers полюбили Kant, судья если принцип был добродетен или не? оно помогло общине. Путем делать счастлив-делая документы, персона будет счастливой, и поэтому сделайте людей вокруг их, намеревающся первоначально персона будет даже более счастливой. Аристотель пришел к этому заключению following логикой: Оно до each of нами для того чтобы выбрать цель в наших жизнях, потому что будет поступком выбора который делает нас людск. Большинств люди, после того как я предлаганы этот выбор, opt последовать счастье. Это что-то всеми греческими было согласованными philosophers, но они каждое имели по-разному дорогу получать, что были счастливы. Аристотель рассматривал все их идеи, и решал что были 3 GLAVNых курса к счастью. Первое он вызвал жизнь удовольствия, которое включает the instant угождение всех наших физических и эмоциональных желаний. На этом курсе, однако, счастье не продолжает длиной; нам всегда будем нужен другой удар goodies или зрелищности, и она не могла быть имеющейся. Пытаться получить его на любой цене беспеременно ведет нас в конфликт с остальноями нашей общины. Вторым вариантом после этого, будет жизнью учить, или бесконечным преследованием красивейшей правды. Это слишком будет unhappiness, потому что по мере того как мы аранжируем наше знание в всегда более tidy комплекты, мы заблудимся более далее от реальных опытов, котор мы наблюдали, и настолько более далее от будучи изыскиванными правды. Оно как человек идет птица наблюдая для того чтобы тикать птицы с его списка rather than наслаждается их красоткой. Not only то но по мере того как мы учим, мы открываем отвлекать отказы в нашей общине которые прячут более поистине, более красивейший мир. Преследование знания не препятствует нам адресовать эти проблемы для страха нарушать систему, котор мы пытаемся наблюдать правдой.
Третья жизнь кладет проблемы первые 2 совместно, и tackles они головные дальше. Аристотель вызвал его `политическая жизнь', предлагая что если служение или составлять знание делают вас несчастно, то сервировка другие и использующ знание вероятно будет иметь противоположное влияние. In other words, используйте вещи вы учите о вашей общине разрешить любые конфликты возникают в ем. Но политическая жизнь также самыми трудными; , в конце концов настолько много возможностей для нас для того чтобы адресовать когда мы set out для того чтобы помочь тем вокруг нас. И то будет точно пункт Аристотели. По мере того как он объяснил к Александр более раньше, больш возможность, больш личность которая come out of она. Вы будете более лучшим руководителем через ведение, община будет более лучшей для иметь более лучшего руководителя, и вы будете более лучшими для жить в хорошей общине. Добродетельный цикл ensues как индивидуал и община растет совместно. Никакой интерес Аристотель не хотел его молодого короля быть счастлив; оно сделало бы каждым другое счастливое слишком.
Друг закончил его питье и smirked, `поэтому вы думаете потому что я буду циником, что если вы объясняете его к мне рационально, то я буду хотеть пойти подать starving сироты. Вы думаете потому что я интеллектуальн, то если вы говорите, то некоторая старая греческая ванта сказала мне сделать его, я себя пойду цепь вверх в rainforest. '
Нет `,' я ответил. `Iий только пыталось сделать вас счастливо. '
Наши более старые siblings в поколении x laugh at большое часть из нас молодые люди - поколение Ys- заботят о изменении климата. Они интересуют когда мы получим над нашим маленьким фиксированием на сохранять мир. Мы интересуем как они смогли думать делать что-нибудь еще. Оно могло развеселить их вверх, после всех.
Dictum Аристотели исконное заявляет `, котор мы мы делаем'; для того чтобы стать большими, мы должны принять на большие возможности. Былинная величина возможности климата, поэтому, должна производить некоторые очень большие личности. Для любую причину, однако, водительству на изменении климата до тех пор характеризовало почти полным отсутсвием воли. Аристотель поспорил что работать волю через выбор будет поступком делает нас людск; выбирать из 3 жизни мы ведем и главы направляют оно not only делают нас мы, но различает нас от каждого другого животного управляемого чисто инстинктом. В не суметь воевать изменение климата, мы можем освобождать очень волю которая делает нас людск. Аристотель сказал его молодых королей, котор они должны постоянн напрактиковать вроде персону они хотели стать. Не суметь напрактиковать их волю, как раз как не суметь работать их мышцы, оставил бы они слабо. Если королевство находилось в опасности, например, то они не смогли неожиданно показать смелость необходимы для того чтобы сохранить ее если они не практиковали смелость все их жизни.
Кажется время тому назад теперь, Фрэнсис Fukuyama написало о человеке последнего `' и конце `истории'. Были сразу triumphal и nihilistic верование в начале 1990-ых годов, то холодная война представило конец всех больших конфликтов, и поэтому конец всех больших людей. Fukuyama было подержанием от предложения Nietzsche что одним днем, pathetic, impotent вызванной тварью человеком последнего `' будет полностью тот остаток humankind. Эта чуть-чуть людская тварь была изнежена и тщеславна, но полно unsure себя и ужаснута смерти. Оно никогда не смотрело на конфликт требуя смелости и участливость, котор нужно отжать, так никогда не начинала эти качества в своем характере. Fukuyama предложило что время последнего человека начало, so much с концом истории, но с опасно несознательной идеей что история могла закончиться когда, в действительности, она не имела. Изменением климата будет одной из много дорог, и несомненно значительно дорогой, в которой мы игнорируем продолжаемое ход истории.
Each of мы будем правом короля или ферзя в настоящее время когда нашему королевству нужен герой. Могло оно посмотреть как если сегодняшне населенность начала работать свою волю снова? Противоположностью человека Nietzsche последнего будет его terrifying Übermench, индивидуал который ничего только воля, довольно как Александр большой. Александр и другое Übermenchen Nietzsche восшхитило клонили иметь разрушительный удар на их общинах, довольно как персона которая следует жизнь удовольствия в теории Аристотели. Übermench может следовать вещи за исключением удовольствия, но его действия как шкурны по мере того как последний человек собственн-сохраняет. Насколько Аристотель, использование воли unwisely может быть справедливой как неудачей как использующ ее на всех, поэтому он отчаялся выборов Александр шкурных. Philosopher принудил его обязанность для того чтобы найти среднюю дорогу между крайностями как Übermench и последним человеком, как раз по мере того как смелостью будет средняя дорога между rashness и трусостью.
Параллель forever рисуется между Второй Мировой Войной и изменением климата, потому что ничего еще довольно сопрягает эмоциональное и хозяйственное война климата итога `усилия' повлечет. Мы не поручаем к звуку орудийного огня машины, или едим ersatz рационы, или ждущ на новостях a полюбил one 's смерть, но мы показываем воля чем наш forbears. Возможно оно потому что мы нуждаемся чувстве нашего места внутри община, котор Аристотель говорит нам служить. Живущ через Вторую Мировую Войну, было подтверженное чувство истории вися над всеми. Люди увидели расположило на timeline, часть linage протягивая вне как в направлениях к прошлому, так и в будущем. Были сотниы пошли героями через их малые действия или заданные обязанности, чисто через ассоциацию с причиной. `прицепляя их фуру к что-то более большому' они слишком стали большле. Они даже были dubbed в популярной публицистике большое поколение. Если наше поколение смогло посмотреть себя in the same way, и находит свое место в пределах большой людской повести, то возможно мы чувствовали бы более защитными к миру терпя наш рассказ. Смотрящ себя как часть что-то хронологически более большого, ровное `через тягчайшее' (не похоже на последнее человеку который ужаснут смерти), мы можем стать concerned о как мы будем вспомнены. Мы можем также начать получить идею точно размера и формы общины, котор мы можем служить быть счастливы.
***
Процесс contextualising изменение климата в пределах людской повести начинает более далее назад в времени чем Аристотель. Оно начинает с рождениом цивилизации 5000 лет тому назад в Mesopotamia. Эпопеей Gilgamesh будет самый старый всегда, котор говорят рассказ. Оно говорит заносчивого короля Gilgamesh и его самого лучшего друга Enkidu живя высоко с земель и людей стародедовского Ближнего Востока. Их realm, far from быть неурожайной пустыней мы узнаем от войн масла сегодня, были ringed пущей протягивая вне к концам земли. В ем жил вызванный демон Humbaba. Humbaba никогда не атаковало людей а Gilgamesh решенные, что остановило его прежде чем он получил шанс. Он и Enkidu путешествовали глубоко в пущу для того чтобы сразить зверя. Когда документ был сделан Gilgamesh начало к понизилось валы так НОП humankind никогда снова угрожалось бы прихотями безцельное одичалого. На последнем, только 2 вала - каждое высокорослое достаточно, нам можем принять, утонуть тонна углерода оставили положение. Enkidu, которое было послано богами для того чтобы quell заносчивость Gilgamesh, предупредило его друг не к упали они, но mighty король сделал ее так или иначе. Надеяться appease боги для этого злодеяния, Enkidu сделал валы в двери для славного виска. Но ничего, специально не этот жест, было в состоянии успокоить божественный раж теперь нося вниз на паре. Боги клали заклятье над всеми землями Gilgamesh управляло, для того чтобы вытерпеть засуху, войну и disunity для остальноев времени. Now that звучает как The Middle East мы знаем сегодня. Последняя тонна углерода наклоняет маштаб на изменении климата run-away сигнализирует, для нашей глобальной цивилизации, такую же deadly судьбу какую те валы сделали к Gilgamesh.
Во время последнего ледникового временени, вокруг 18.000 лет тому назад, океаны замерли на полюсах выходя земля после того как им подвергли действию в другом месте. Родоначальницы Humankind погуляли от Китая к Австралии, от Франции к Британии, и через Bering прямо в америку. По мере того как медленно законченное ледниковое временя, моря поднимало снова и sundered трибы от одного другие. Климат достиг вроде уравновешение известное ласково к археологам как длинняя весна. В этом новом тепле, заводы на равнине Levantine гибридизировали для того чтобы сформировать farmable урожаи зерна, которые вели некоторых людей установить там и одомашнивать одичалые овцы и козочки. Цивилизация начала куда 5000 лет более поздно, она сверлила бы для нефтяных промыслов под полями пшеницы которые икрили ее. Если оно выбирает продолжать сделать так, то скачет станет лето и моря поднимут более высоко.
***
Все клетки имеют идеально температуру на они действуют наиболее наилучшим образом. В результате, все living организмы имеют идеально температуру слишком, и они пытают поддерживать ее последовательно через отростчатое вызванное гомеостазирование. Для людей, идеально средним будет 37ºC, позволяющ клетки мозга находиться на одной температуре и клетках живота, котор нужно быть на других. Для планеты right now, идеально средним будет 15ºC, позволяющ людям быть на 37ºC, рыбам быть на их идеально температуре, и гадам, птицам и заводам, котор нужно быть на theirs. На тысячелетия, жизнь невольно изменяла температуру планеты, делающ ее hotter путем дышать и распадаться, или холодно путем секвестровать углерод. Масло будет жизнью погибнула в застойных морях на более молодой, более горячей планете, охлаждая его достаточно для того чтобы сделать дорогу для разнообразности организмов, котор мы знаем сегодня. Если мы нарушаем эти планетарные homeostatic процессы, то мы себя будем оставлены для того чтобы выполнить их с вроде технологическими супер-проектами которые may or may not быть по возможности.
Когда Джеймс Lovelock поняло предположения Gaia, он принял боли для того чтобы объяснить что зеленое движение не было о `сохраняя планету'; планета сохранила бы путем исключать mankind. Для того чтобы сделать это, оно пожертвовало бы свой стабилизированный климат вместе с всеми другими видами которые полагаются на ем. Отстреливающ обижая лимб на вале жизни, оно возвратило бы к циклу потеет и охлаждает на немного миллиона лет, after which оно может быть удачливейше достаточно стабилизировать снова и re-эволюционировать его будет в настоящее время biodiversity. В немного миллиарда лет больше, оно было бы вытягивано к солнцу, перегреть, и погибнуть.
Lovelock бросает humankind как орган Gaia sentient, poignantly определяя наше место amongst геологохимические процессы с этими словами; `по крайней мере, котор она получили, что увидела прежде чем она умерла.' Был сознательны, sapiens Homo могли наблюдать красоткой и сложность жизни на земле, права на этап когда, спасибо стабилизированный климат, оно были на своя самой разнообразной.
Некоторые научные работники спорят что людским сознаванием будет научная сингулярность, случай когда комплексная система формирует все greater than сумма своих частей. Оно принадлежит к lineage сингулярностей, котор каждое сделало по возможности своим forbear: жизнь, Gaia, сознавание. Оно начало с жизнью. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
Redenen om van de Verandering van het Klimaat te houden: Kan om het even welk goed de grootste crisis om mensheid onder ogen te zien ooit naar voren komen?
Automatically translated into Dutch thanks to WorldLingo
Een paar maanden uit van graduatie, werd mijn universiteitsruimte bezet door drie onverbiddelijke vrienden, dolefully meedelend me dat zij geen idee hadden wat zij met hun leven wilden doen. Filosofische pang in de stem van één van hen openbaarde dat van hem niet standaard angst van een terugtrekkende universitaire student was, en dat iets diepgaander op zijn mening was. De sprekers bij onze universiteit genieten waarschijnlijk van ontvangend symposia. In Oud Grieks symposium `' betekent drinkend partij, niet filosofie, maar dit scheen als een aangewezen ogenblik voor allebei. Ik opende de koelkast en begon hen over Alexander de Grote, en zijn persoonlijke privé-leraar Aristoteles te vertellen.
Tegen de tijd dat hij een oude mens was, kende Aristoteles een ding of twee over politiek. Hij had de instorting van de edele Atheense democratie getuigd, en de horde verdere mislukkingen herstelden samen uit zijn ruïnes. Het leek alsof Athene, eens het wonder van de wereld, nooit opnieuw van een juiste en stabiele overheid zou genieten. Zijn oplossing was Lyceum, een school die jonge mensen om goed opleidde goed te leven en daarom, lood. Hij schreef een ethische verhandeling voor zijn studenten, onder wie Alexander was Groot, die dat debatteerde het karakter zij aan project op het worden koningen wensten, zij al hun leven zou moeten uitoefenen. Hij verklaarde dat de kleine handelingen van moed, als het opkomen voor een vriend, hen op grotere degenen, als het gaan in slag zouden voorbereiden. Het volgde logisch gezien, zei hij, dat harder de uitdaging, sterker het karakter smeedde. Jonge Alexander was enamoured van het idee. Hij vertelde Aristoteles hij de bekende wereld ging veroveren. Aristoteles was niet precies geïmponeerd; zijn glorie-hongerige last had helemaal begrepen zijn punt niet.
Aristoteles had Alexander een bepaald soort persoonlijkheid willen uitoefenen; gelukkige. Het geluk, zei hij, was het resultaat van acties verenigbaar met een reeks positieve principes. Hoe hielden hij, en de verdere filosofen van Kant, rechter als een principe of niet positief was? Door hoeveel het de gemeenschap hielp. Door gelukkig-maakt akten te doen, wordt een persoon gelukkig, en doet dat de mensen rond hen, betekenend de originele persoon word nog gelukkiger. Aristoteles kwam aan deze conclusie door de volgende logica: Het is aan elk van ons een doel in ons leven te kiezen, voor het is de handeling van keus die ons menselijk maakt. De meeste mensen, wanneer aangeboden deze keus, zouden opteren om geluk na te streven. Dit was iets alle Griekse filosofen worden goedgekeurd die op, maar zij elk hadden een verschillende manier om gelukkig ertoe te brengen om te zijn. Aristoteles overwoog al hun ideeën, en besloot dat er drie belangrijke wegen aan geluk waren. De eerste riep hij het leven van genoegen, dat de onmiddellijke voldoening van al onze fysieke en emotionele wensen impliceert. Voor deze weg, echter, lang duurt het geluk niet; wij zullen altijd een andere klap van goodies of vermaak nodig hebben, en het zou niet kunnen beschikbaar zijn. Het proberen zal te krijgen het ons kost wat kost onveranderlijk in conflict met de rest van onze gemeenschap leiden. De tweede optie toen, is het leven van het leren, of de eindeloze achtervolging van mooie waarheid. Dit ook wordt unhappiness, voor aangezien wij onze kennis in steeds meer propere reeksen schikken, dwalen wij verder van echte ervaringen af wij waarnamen, en zo verder van de waarheid die wordt gestreefd naar. Het is als de man die vogelwaarneming de vogels van zijn lijst gaat tikken eerder dan om van hun schoonheid te genieten. Niet alleen ontdekt dat maar zoals wij leren, wij afleidende mislukkingen in onze gemeenschap die een waardere, mooiere wereld verbergen. De achtervolging van kennis laat ons niet deze problemen voor vrees aanpakken om het systeem te onderbreken wij proberen om de waarheid van waar te nemen.
Het derde leven zet de problemen samen van eerste twee, en pakt hoofd hen aan. Aristoteles riep het `het politieke leven', voorstellend dat als het dienen van of het compileren van kennis u ongelukkig maakt, dan het dienen van anderen en het gebruik maken van van kennis waarschijnlijk het tegenovergestelde effect zullen hebben. Met andere woorden, gebruik de dingen die u over uw gemeenschap leert om op te lossen welk conflicten zich ook daarin voordoen. Maar toch is het politieke leven ook het moeilijkst; er zijn, toch zo vele uitdagingen voor ons aan adres wanneer wij trachten die rond ons te helpen. En dat is precies het punt van Aristoteles. Zoals hij aan Alexander vroeger had verklaard, groter de uitdaging, groter de persoonlijkheid die het naar voren komt. U wordt een betere leider door het leiden, wordt de gemeenschap beter voor het hebben van een betere leider, en u wordt beter voor het leven in een goede gemeenschap. Een positieve cyclus volgt als individueel en gemeenschap samen groeit. Geen wonder Aristoteles wilde gelukkig zijn jonge koning zijn; het zou iedereen anders gelukkig ook maken.
Een vriend beëindigde zijn drank en smirked, `zodat denkt u omdat ik een cynicus ben, die als u het rationeel aan me verklaart ik zal willen gaan en het verhongeren wezen voeden. U denkt omdat ik, die intellectueel ben als u zegt één of andere oude Griekse kerel me vertelde om het te doen, ik zal stijgen ketting zelf in het regenwoud. '
`Nr,' ik antwoordde. `Ik probeerde slechts om u gelukkig te maken. '
Onze oudere siblings in Generatie X lach hoogstens van ons jonge mensen - Generatie Ys- die om klimaatverandering geven. Zij zijn benieuwd wanneer wij over onze kleine bevestiging bij het bewaren van de wereld zullen krijgen. Wij zijn benieuwd hoe zij aan het doen van iets anders konden denken. Het zou cheer hen, na allen omhoog kunnen.
Eeuwenoude de uitspraakstaten `van Aristoteles zijn wij wat wij'; om groot te worden, moeten wij grote uitdagingen overnemen. De epische omvang van de klimaatuitdaging, daarom, zou sommige zeer grote persoonlijkheden moeten veroorzaken. Voor de reden, echter, de leiding bij de klimaatverandering tot dusver door een bijna totaal gebrek is gekenmerkt van zal. Aristoteles debatteerde dat het uitoefenen door keus is de handeling zal die ons menselijk maakt; verkiezend welke van het drie leven wij zullen leiden en de hoofden die het niet alleen leiden maakt ons die wij zijn, maar onderscheidt ons van elk ander dier dat zuiver door instinct wordt gedreven. Bij het er niet in slagen om klimaatverandering te bestrijden, kunnen wij losmaken zeer zullen dat ons menselijk maakt. Aristoteles vertelde zijn jonge koningen zij het soort persoon moeten constant uitoefenen die zij hebben willen om worden. Het er niet in slagen om hun wil, uit te oefenen enkel als het er niet in slagen om hun spieren uit te oefenen, zou hen zwak verlaten. Als het koninkrijk in gevaar was, bijvoorbeeld, konden zij niet de nodig moed plotseling tonen bewaren het als zij geen moed al hun leven hadden uitgeoefend.
Wat een leeftijd geleden, Francis Fukuyama nu schijnt schreef over de Laatste Man `' en het Eind `van Geschiedenis'. Er was een meteen triomfantelijke en nihilistic overtuiging in de vroege jaren '90, dat de Koude Oorlog het eind van alle grote conflicten, en daarom het eind van alle grote mensen vertegenwoordigde. Fukuyama leende van de suggestie dat van Nietzsche één dag, een pathetisch, machteloos schepsel genoemd `Laatste Mens' dat alles blijft van mensdom zal zijn. Dit nauwelijks menselijke schepsel was verwend en verwaand, nog totaal onzeker van zich en angst aangejaagd van dood. Het had nooit een conflict onder ogen gezien dat moed vereist en het te overwinnen medeleven, had zo nooit deze kwaliteiten in zijn karakter ontwikkeld. Fukuyama stelde voor dat de leeftijd van de Laatste Man, niet zo veel met het eind van de geschiedenis, maar met het gevaarlijk onverantwoordelijke idee was begonnen dat de geschiedenis zou kunnen gebeëindigd hebben toen, in feite, het niet had. De verandering van het klimaat is één van de vele manieren, en zonder twijfel de meest significante manier, waarin wij voortdurend maart van geschiedenis negeren.
Elk van ons is een koning of op het ogenblik koninginrecht wanneer ons koninkrijk een held vereist. Wat het zou kunnen kijken als als de bevolking van vandaag begon opnieuw uitoefenend zijn wil? Het tegengestelde van de Laatste Mens van Nietzsche is zijn het angst aanjagen Übermench, een individu dat is niets dan eerder als Alexander Groot zal. Alexander en andere Übermenchen die Nietzsche bewonderde neigden om een vernietigende invloed op hun gemeenschappen, eerder zoals de persoon te hebben die het Leven van Genoegen in de theorie van Aristoteles nastreeft. Übermench kan dingen buiten genoegen nastreven, maar zijn acties zijn zo egoïstisch aangezien Laatste Man zelf-bewaart. Wat betreft Aristoteles, zal gebruiken onverstandig kan zo enkel slecht zijn zoals gebruikend het niet bij allen, zodat wanhoopte hij van de egoïstische keuzen van Alexander. De filosoof spoorde zijn last aan om de middenweg tussen uitersten zoals Übermench en de Laatste Mens te vinden, enkel aangezien de moed de middenweg tussen haast en lafheid is.
De parallel wordt voor altijd getrokken tussen Wereldoorlog II en klimaatverandering, omdat niets anders vrij aanpast de emotionele en economische inspanning `de totale klimaatoorlog' met zich meebrengt. Wij laden niet aan het geluid van machinegeweerbrand, of eten ersatzrantsoenen, of wachtend op het nieuws van gehouden van zijn dood, nog tonen wij minder zullen dan onze forbears. Misschien is het omdat wij een betekenis van onze plaats binnen communautaire Aristoteles vertellen ons niet hebben om te dienen. Levend door Wereldoorlog II, was er een erkende betekenis van geschiedenis het hangen meer dan allen. De zaag van mensen zelf gelegen aan een chronologie, een deel van een linage die zich uit in zowel richtingen aan het verleden als de toekomst uitrekt. Er waren honderden die helden door hun kleine acties werden of plichten, zuiver door vereniging met de oorzaak toewezen. Door `die hun wagen hitching aan iets groter' zij ook werden groter. Zij zijn zelfs gesynchroniseerd in populaire journalistiek de Grootste Generatie. Als onze generatie zich op de zelfde manier kon bekijken, en zijn plaats vinden binnen het grotere menselijke verhaal, misschien zouden wij meer beschermend naar de wereld ondersteunend ons verhaal voelen. Bekijkend ons als deel van iets chronologisch groter, zelfs `door ernstig' (in tegenstelling tot de Laatste Man die van dood) angst aangejaagd is, kunnen wij over bezorgd worden hoe wij zullen worden herinnerd. Wij kunnen ook beginnen om een idee van de nauwkeurige grootte en de vorm van de gemeenschap te krijgen wij kunnen gelukkig dienen om te zijn.
***
Het proces om klimaatverandering binnen het menselijke verhalende begin verder terug op tijd contextualising dan Aristoteles. Het begint met de geboorte van beschaving 5000 jaar geleden in Mesopotamië. Het heldendicht van Gilgamesh is het oudste ooit vertelde verhaal. Het spreekt van de arrogante Koning Gilgamesh en zijn beste vriend Enkidu die hoog van het land en de mensen van het oude Midden-Oosten leeft. Hun koninkrijk, verre van het zijn de onvruchtbare woestijn die wij vandaag van de olieoorlogen hebben erkend, was geringd door zich bos uit uit te rekken aan de einden van de Aarde. Daarin leefde demon genoemd Humbaba. Humbaba had nooit mensen aangevallen maar Gilgamesh besliste hem tegen te houden alvorens hij de kans kreeg. Hij en Enkidu reisten diep in het bos om het dier te doden. Toen de akte werd gedaan begon Gilgamesh aan viel de bomen zodat mensdom nooit opnieuw door de grillen van een doelloze wildernis zou bedreigd worden. Uiteindelijk, slechts twee bomen - elke genoeg, kunnen wij veronderstellen, werd om een ton koolstof te dalen verlaten status lang. Enkidu, die door de Goden was verzonden om de arrogantie van Gilgamesh te onderdrukken, waarschuwde zijn vriend niet aan hen viel, maar de machtige koning deed hoe dan ook het. Het hopen om de Goden voor deze misdaad, Enkidu te kalmeren maakte de bomen in deuren voor een glorious tempel. Maar niets, vooral niet dit gebaar, kon assuage de goddelijke woede die nu neer op het paar draagt. De goden legden een vloek over alle land dat Gilgamesh besliste, om aan droogte, oorlog en disunity voor de rest van tijd te lijden. Nu als het Midden-Oosten klinkt dat wij vandaag het hebben geweten. De laatste ton koolstof die de schaal bij de verandering tipt van het vluchtelingsklimaat signaleert, voor onze globale beschaving, het zelfde dodelijke lot aangezien die bomen aan Gilgamesh deden.
Tijdens laatste Ijstijd, rond 18.000 jaar geleden, bevroren de oceanen bij de polen verlatend land blootgesteld elders. Voorvaderen van mensdom liepen van China aan Australië, van Frankrijk aan Groot-Brittannië, en rechtstreeks over Bering in Amerika. Aangezien de ijstijd langzaam beëindigde, namen het overzees opnieuw toe en scheidden van elkaar de stammen. Het klimaat bereikte een soort evenwicht dat affectionately aan archeologen als Lange Lente wordt gekend. In deze nieuwe warmte, kruisten de installaties op de vlakte Levantine om farmable korrelgewassen te vormen, die sommige mensen ertoe brachten om wilde schapen en geiten daar te regelen en te acclimatiseren. De beschaving was begonnen met waar 5000 later jaar, het voor oliegebieden onder de tarwegebieden zou boren die het kuit schoten. Als het verkiest blijven dit doend, zal de lente de zomer worden en het overzees zullen meer hoog toenemen.
***
Alle cellen hebben een ideale temperatuur waarbij zij het best functioneren. Dientengevolge, hebben alle het leven organismen een ideale temperatuur ook, en zij proberen om het door een proces constant te handhaven genoemd homeostase. Voor mensen, is het ideale gemiddelde 37ºC, toestaand hersenencellen om te zijn bij één temperatuur en maagcellen te zijn bij een andere. Voor de planeet op dit ogenblik, is het ideale gemiddelde 15ºC, toestaand mensen om 37ºC, vissen te zijn bij hun ideale temperatuur, en reptielen, vogels en installaties te zijn bij theirs te bedragen. Voor millennia, heeft het leven per ongeluk de temperatuur van de planeet veranderd, makend hotter het door te ademen en rottend, of kouder door koolstof te sekwestreren. De olie is het leven dat in stagnerende overzees op een jongere, hetere planeet omkwam, die het koelen genoeg om manier voor de diversiteit van organismen te maken die wij vandaag hebben gekend. Als wij deze planetarische homeostatic processen onderbreken, zullen wij worden verlaten om hen uit te voeren zelf met het soort technologische super-projecten die of niet kunnen kunnen mogelijk zijn.
Toen James Lovelock van de hypothese van Gaia opvatte, nam hij pijnen om te verklaren dat de groene beweging niet over `bewarend de planeet' was; de planeet zou zich door mensheid te elimineren bewaren. Om dit te doen, zou het zijn stabiel klimaat samen met alle andere soorten offeren die zich op het baseren. Hebben overboord gegooidd het beledigende lidmaat op de boom van het leven, zou het op een cyclus van zweet en koelt een paar miljoen jaar terugkomen, waarna kan het gelukkig genoeg zijn opnieuw te stabiliseren en re-te evolueren het is huidige biodiversiteit. In een paar miljard jaar meer, het naar de zon worden getrokken, zou oververhitten, en zou omkomen.
Lovelock giet mensdom als sentient orgaan van Gaia, scherp identificeert onze plaats onder de geologische processen met deze woorden; `minstens kreeg zij om te zien alvorens zij.' stierf Zijnd bewust, heeft Homo sapiens de schoonheid en de ingewikkeldheid van het leven ter wereld, Recht kunnen waarnemen op het punt toen, dankzij een stabiel klimaat, het bij zijn het diversst was.
Sommige wetenschappers debatteren dat het menselijke bewustzijn een wetenschappelijke bijzonderheid, een gebeurtenis is wanneer een complex systeem gehele groter dan de som van zijn delen vormt. Het behoort tot lineage van bijzonderheden elk die mogelijk door zijn forbear wordt gemaakt: het leven, Gaia, bewustzijn. Het begon met het leven. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
أسباب أن يحبّ مناخ تغير: يستطيع أيّ الخير [كم ووت وف] الأزمة عظيمة في أيّ وقت أن يواجه جنس بشريّ?
Automatically translated into Arabic thanks to WorldLingo
[ا فو] شهور خارجا من تدرج, ي كلية احتلّت غرفة كان بثلاثة صديقات مقيتة, بكآبة يعلمني أنّ هم تلقّوا ما من فكرة ماذا هم أرادوا أن يتمّ مع حيواتهم. كشف ألم مفاجئ فلسفيّ في الصوة من واحدة من هم أنّ خاصّتي [ب] لم ال [أنغست] معياريّة من منسحبة جامعة طالبة, وأنّ شيء أكثر عميقة كان على عقله. يستمتع المحاضرات في جامعتنا على الأرجح يستضيف ندوات. يعني في يونانية قديمة `ندوة' يشرب حزب, لا فلسفة, غير أنّ هذا بدا مثل عزم مناسبة ل كلا. أنا فتحت البرّاد وبدأ أن يقولهم حول إسكندر العظيمة, وه مرشدة شخصيّة أرسطو.
[بي ث تيم] كان هو رجل قديمة, أرسطو عرف شيء أو اثنان حول سياسة. هو كان قد شهد الانهيار من الديموقراطيّة نبيلة [أثنين], والإخفاقات متعدّد مظاهر لاحقة يرقّع معا من دماره. هو نظر [أس يف] استمتع أثينا, مرّة الأعجوبة من العالم, أبدا ثانية صحيحة وحكومة ثابتة. كان حله ال [لسوم], مدرسة أنّ درّب [يوونغ من] أن يعيش جيّدا ولذلك, رصاص جيّدا. هو كتب مقال أخلاقية لطالباته, [أمونغست] الّذي كان إسكندر العظيمة, أيّ جادل أنّ أيّما رمز تمنّى هم أن يسلّط على يصبح أملاك, هم اضطرّ مارست كلّهم حيوات. هو فسّر أنّ أعدّهم أعمال صغيرة شجاعة, مثل يقف فوق لصديقة, لعظيمة أحد, مثل يذهب داخل معركة. هو تبع منطقيّا [, ه سيد,] أنّ ال يستعصي التحدي, القوّيّة الرمز يشكّل. كان إسكندر شابّة [إنموورد] من الفكرة. هو قال أرسطو هو كان ذهب أن يغزو ال يعرف عالم. استهويت أرسطو كان لم تماما; أمسك حشوته [غلور-هونغري] تلقّى لم الى حدّ بعيد نقطته.
أرسطو كان قد أراد إسكندر أن يمارس نوع خاصّة شخصية; سعيدة واحدة. كان سعادة [, ه سيد,] النتيجة الأعمال متوافقة مع مجموعة من مبادئ فعّالة. كيف هو, وفيلسوفات لاحقة أحبّ [كنت], قاضية إن مبدأ كان فعّالة أو لا? ب كم هو ساعد الجماعة. ب يتمّ [هبّ-مكينغ] وثيق, يصبح شخص سعيدة, ولذلك أتمّت الالناس حول هم, يعني الشخص أصليّة يصبح حتّى سعيدة. أرسطو أتى إلى هذا استنتاج بالمنطق تالي: هو حتّى كلّ من نا أن يختار غرض في حيواتنا, لأنّ هو العمل الإختبار أنّ يجعلنا إنسانيّة. اختار كثير الناس, عندما يقدّم هذا إختبار, أن يتتبّع سعادة. هذا كان شيء [ألّ ث] فيلسوفات يونانيّة [أغر وبون], غير أنّ تلقّى هم كلّ طريق مختلفة من يحصلبنفسي أن يكون سعيدة. أرسطو اعتبر كلّهم أفكار, وقرّر أنّ كان هناك ثلاثة ممرات رئيسيّة إلى سعادة. الأولى دعا هو الحياة المتعة, أيّ يتضمّن مسرة [ث ينستنت] من كلّنا طبيعيّة ورغبات عاطفيّة. على هذا ممر, مهما, لا يدوم سعادة طويلا; نحن دائما سنحتاج آخر إصابة من جذاب أو ترفيه, وهو أمكن لم يكن يتوفّر. سيقودنا يحاول أن يحصل هو في أيّ تكلفة دائما داخل نزاع مع الإستراحة من جماعتنا. الثاني خيار بعد ذلك, حياة من يعلم, أو المطاردة لانهائيّة من حقيقة جميلة. يصبح هذا أيضا [أونهبّينسّ], لأنّ بما أنّ نحن نرتّب معرفتنا داخل أكثر مجموعة مرتّبة في أيّ وقت, نحن نشرد أبعد من خبرات حقيقيّة نحن كان لاحظنا, وهكذا أبعد من الحقيقة يكون يبحث. هو مثل الرجل الذي يذهب عصفور يراقب أن ينصرم العصافير من قائمت ميلان إلى جانبه [رثر ثن] يستمتع جمالهم. ليس فحسب يكتشف أنّ غير أنّ بما أنّ نحن يكون نعلم, نحن يلهي إخفاقات في جماعتنا أيّ يخفي [ترور], أكثر عالم جميلة. لا يتركنا المطاردة المعرفة خاطبت هذا مشاكل لخوف من يعطّل النظامة نحن يكون نحاول أن يلاحظ الحقيقة من.
يضع الحياة ثالثة المشاكل من الأولى اثنان معا, ويعالجهم رئيسيّة فوق. أرسطو دعا هو ال `حياة سياسيّة', يقترح أنّ إن يخدمبنفسي أو ينسّق معرفة يجعل أنت تعيسة, بعد ذلك سيتلقّى حصة أخرى ويستعمل معرفة على الأرجح التأثير مضادّة. [إين وثر ووردس,] استعملت الأشياء أنّ أنت تعلم حول جماعتك أن يحلّ ينشأ أيّما نزاعات في هو. مع ذلك الحياة سياسيّة أيضا ال أكثر يصعب; هناك, [أفتر لّ,] هكذا كثير تحديات ل نا أن يخاطب عندما نحن نبدي أن يساعد أنّ حول نا. وأنّ تماما أرسطو نقطة. بما أنّ هو كان قد فسّر إلى إسكندر [إرلير], الكبير التحدي, الكبير الشخصية أنّ [كم ووت وف] هو. أنت تصبح زعيمة جيّدة من خلال يقود, يصبح الجماعة جيّدة ل يتلقّى زعيمة جيّدة, وأنت تصبح جيّدة ل يعيش في جماعة جيّدة. ينتج دورة فعّالة كفردة وجماعة ينمو معا. ما من أراد عجب أرسطو ملكه شابّة أن يكون سعيدة; هو جعل كلّ شخص أخرى سعيدة أيضا.
صديقة أنهى شرابه و [سميرك], يفكّر `لذلك أنت لأنّ أنا أكون [سنيك], أنّ إن أنت تفسّر هو إلى ي [رأيشنلّي] أنا سأريد أن يذهب [أند] غذّيت يتيمات هالك من الجوع. أنت تفكّر لأنّ أنا أكون عقليّة, أنّ إن أنت تقول قالني بعض شدادة قديمة يونانيّة أن يتمّ هو, أنا سأذهب سلسلة بنفسي فوق في ال [رينفورست]. '
`رفض,' أجاب أنا. حاول `[إي] كان فقط أن يجعل أنت سعيدة. '
[لو ت] قريباتنا قديمة في جيل [إكس] أكثر من نا الناس شابّة - جيل [يس-] الذي يهتمّ حول مناخ تغير. هم يتساءلون عندما نحن سنحصل على تثبيتنا صغيرة على ينقذ العالم. نحن نتساءل كيف هم استطاع فكّرت من يتمّ [أنثينغ لس]. هو أمكن ابتهجتهم فوق, بعد كلّ.
أرسطو يفيد مثل [أج-ولد] `نحن نكون ماذا نحن نتمّ'; أن يصبح عظيمة, نحن ينبغي أخذت على تحديات عظيمة. الأهمية ملحميّة من المناخ تحدي, لذلك, سوفت كنت أنتجت بعض شخصيات عظيمة جدّا. ل أيّما سبب, مهما, ميّزت القيادة على مناخ تغير [س فر] يتلقّى يكون بافتقار إجماليّة إرادة تقريبا. أرسطو جادل أنّ يتدرّب إرادة من خلال إختبار العمل أنّ يجعلنا إنسانيّة; يميّزنا يختار أيّ من الثلاثة حيوات نحن سنقود والمسؤولات أنّ يرشد هو ليس فحسب يجعلوننا الذي نحن نكون, غير أنّ من كلّ أخرى حيوان يقاد بصفاء بغريزة. في [فيلينغ] أن يتنازع مناخ تغير, نحن يمكن كنت حللت ال جدّا إرادة أنّ يجعلنا إنسانيّة. أرسطو قال أملاكه شابّة هم ينبغي باستمرار مارست النوع الشخص هم أرادوا أن يصبح. تركهم [فيلينغ] أن يمارس إرادتهم, فقط مثل [فيلينغ] أن يتدرّب عضلاتهم, ضعيفة. إن المملكة كان في خطر, مثلا, هم استطاع لم فجأة عرضت الشجاعة يحتاج أن ينقذ هو إن هم تلقّى لم يكن مارسوا شجاعة كلّهم حيوات.
ماذا يبدو عمر [أغو] الآن, كتب [فرنسس] [فوكوما] حول ال `أخرى رجل' وال `نهاية التاريخ'. هناك كان فورا انتصاريّ ومثّل إعتقاد عدميّة في ال [إرلي 1990س], أنّ الحرب باردة النهاية من كلّ نزاعات عظيمة, ولذلك النهاية من كلّ الناس عظيمة. [فوكوما] كان اقتراض من [نيتزسكه] اقتراح أنّ سيكون واحدة يوم, مثير للشفقة, مخلوق عاجز جنسيّا يدعى ال `أخرى رجل' كلّ أنّ أثر الجنس بشريّ. كان هذا مخلوق إنسانيّة بشقّ النّفس يدلّل و [كنسيتد], مع ذلك تماما غيرأكيد من بنفسي ويرعب من موت. واجه هو تلقّى أبدا نزاع يتطلّب شجاعة وشفقة أن يقهر, هكذا تلقّى أبدا طوّر هذا نوعيات في رمزه. [فوكوما] اقترح أنّ كان العمر من الرجل متأخّرة قد بدأ, لا كثيرا مع النهاية من التاريخ, غير أنّ مع الفكرة غير مسؤول بخطورة أنّ تاريخ أمكن يتلقّى أنهيت عندما, [إين فكت], هو تلقّى لم. مناخ تغير واحدة من ال كثير طرق, وبدون يشكّ الطريق هامّة أكثر, في أيّ نحن يكون نتجاهل ال يستمرّ مسيرة التاريخ.
كلّ من نا ملك أو ملكة حق [أت ث مومنت] عندما يحتاج مملكتنا بطلة. ماذا أمكن هو نظرت مثل إن هذه الأيّام السّكان بدأ يتدرّب إرادته ثانية? الضد من [نيتزسكه] رجل متأخّرة [برمنش] ه رهيبة, فردة الذي يكون لاشيء غير أنّ إرادة, بالأحرى مثل إسكندر العظيمة. مال إسكندر والأخرى [برمنشن] أنّ [نيتزسكه] أعجب أن يتلقّى تأثير صدمة مدمّرة على جماعاتهم, بالأحرى مثل الشخص الذي يتتبّع حياة المتعة في أرسطو نظرية. [برمنش] يمكن كنت تتبّعت أشياء غير متعة, غير أنّ أعماله مثل أنانيّة بما أنّ [سلف-برسرفينغ] الرجل متأخّرة. [أس فر س] تعلّقت أرسطو كان, يستعمل إرادة بشكل طائش يستطيع كنت صحيحة مثل سيّئ بما أنّ لا يستعمل هو في كلّ, لذلك هو قنط من إسكندر إختبار أنانيّة. عجّل الفيلسوفة حشوته أن يجد الطريق متوسّطة بين نقائض مثل [برمنش] ورجل متأخّرة, فقط بما أنّ شجاعة يكون الطريق متوسّطة بين [رشنسّ] وجبن.
سحبت الالمتوازي دائما يكون بين [وورلد ور يي] ومناخ تغير, لأنّ لاشيء وإلّا الى حدّ بعيد تلاءم العاطفيّة واقتصاديّة جهد `مجموعة مناخ حرب' يستلزم. أحبّ نحن لا نحمّل إلى الصوة من مدفع رشّاش نار, أو يأكل حصص صنعيّة, أو ينتظر على الأخبار ال [ا] موت [أن 'س], مع ذلك نحن نعرض بعض إرادة من نا يمتنع. ربّما هو لأنّ نحن نفتقر إحساس من مكاننا ضمن الجماعة أرسطو يكون يقولنا أن يخدم. يعيش من خلال [وورلد ور يي], كان هناك يعترف إحساس التاريخ يعلق على كلّ. الناس رأوا وضع بنفسي على مدّة وقت, جزء من [لينج] يمدّد خارجا في على حدّ سواء اتّجاهات إلى الماض ومستقبل. هناك كان مئات الذي أصبح بطلات من خلال هم صغيرة أعمال أو يعيّن واجب رسم, بصفاء من خلال جمعية مع السبب. ب `يشبك عربتهم إلى شيء كبير' أصبح هم أيضا كبير. دعات هم يتلقّى حتّى يكون في صحافة شعبيّة الجيل عظيمة. إن جيلنا استطاع نظرت في بنفسي [إين ث سم وي], ويجد مكانه ضمن الحكاية عظيمة إنسانيّة, ربّما شعر نحن أكثر واقية نحو العالم يبقي قصتنا. ينظر في بنفسي كجزء شيء طبقا للترتيب الزمنيّ كبيرة, يتساوى `من خلال الخطيرة' (بخلاف الرجل متأخّرة الذي يكون أرعبت من موت), نحن يمكن أصبحت يقلق حول كيف نحن كنت سنتذكّر. نحن يمكن أيضا بدأت أن يحصل فكرة من الدقيقة حجم وشكل من الجماعة نحن يستطيع خدمت أن يكون سعيدة.
***
يبدأ العملية من [كنتإكستثليس] مناخ تغير ضمن الحكاية إنسانيّة أبعد إلى الخلف في وقت من أرسطو. هو يبدأ مع الولادة ال [سفيليسأيشن] 5000 سنون [أغو] في [مسبوتميا]. الملحمة [جلغمش] القصة قديمة في أيّ وقت يقال. هو يتكلّم من ال يتفخّر ملك [جلغمش] و [ولّ فريند] ه [إنكيدو] يعيش عاليا من الأراضي والناس من [ميدّل ست] قديمة. مجال مملكتهم, [فر فروم] يكون الصحراء عقيمة يميّز نحن من الزيت حروب اليوم, كان [رينجد] بغابة يمدّد خارجا إلى النهايات من الأرض. في هو عاش شيطانة يدعى [هومببا]. هاجم [هومببا] تلقّى أبدا أناس غير أنّ [جلغمش] يقرّر أن يتوقّفه قبل أن هو حصل الفرصة. سافر هو و [إنكيدو] عميقا داخل الغابة أن يذبح الالحيوان. عندما أتمّت الوثيق كان [جلغمش] بدأ إلى [فلّ] الأشجار [س ثت] جنس بشريّ أبدا ثانية كنت هدّدت بالنزوات من بلا هدف وحشيّة. في أخرى, فقط اثنان أشجار - كلّ طويلة بكفاية, نحن يستطيع افترضت, أن يغرق طن ال [كربون-] كان تركت الموقف. حذّر [إنكيدو], الذي تلقّى يكون أرسلت بالآلهات أن يلطّف [جلغمش] عجرفة, صديقته لا إلى [فلّ] هم, غير أنّ الملك عظيمة أتمّ هو مهما كان. جعل يأمل أن يهدّئ الآلهات ل هذا جريمة, [إنكيدو] الأشجار داخل أبواب لهيكل مجيدة. غير أنّ لاشيء, خصوصا لا هذا إشارة, استطاع ليّنت الغيظ مقدّسة الآن يحمل إلى أسفل على الزوج. وضع الآلهات لعنة على [ألّ ث] أراضي أنّ [جلغمش] حكم, أن يعاني حالة جفاف, حرب وخلاف للإستراحة الوقت. [نوو ثت] يصوّت مثل [ث ميدّل ست] يعرف نحن اليوم. يشير الطن متأخّرة كربون أنّ يميل المقياس على [رون-وي] مناخ تغير, ل [سفيليسأيشن] نا شاملة, ال نفسه قدر مميتة مثلما أنّ أشجار أتمّوا إلى [جلغمش].
أثناء ال [إيس ج] متأخّرة, حوالي 18,000 سنون [أغو], المحيطات يجمّد في الأعمدة يترك أرض يعرض في مكان آخر. جنس بشريّ مشى أسلاف من الصين إلى أستراليا, من فرنسا إلى بريطانيا, وعبر [برينغ] رأسا داخل أمريكا. بما أنّ ال [إيس ج] ببطء ينهى, البحوت ارتفع ثانية وتقطّع القبائل من واحدة آخر. بلغ المناخ نوع التوازن يعرف [أفّكأيشنتلي] إلى آثاريّ كالنابض طويلة. في هذا حرارة جديدة, هجّن معامل على [لفنتين] سهل أن يشكّل [فرمبل] حبة بروز, أيّ قاد بعض أناس أن يقرّر هناك ودجّنت وحشيّة خروف ومعزات. [سفيليسأيشن] كان قد بدأ حيث 5000 سنون فيما بعد, هو كنت حفر لزيت مجالات تحت القمح مجالات أنّ أنتج هو. إن هو يختار أن يستمرّ يتمّ هكذا, ينطلق سيصبح فصل صيف والبحور سيرتفعون [هيغر].
***
يتلقّى كلّ خلايا درجة حرارة مثاليّة في أيّ هم يعملون على أحسن وجه. [أس ا رسولت], يتلقّى كلّ كائن حيّ حيّة درجة حرارة مثاليّة أيضا, وهم يحاولون أن يبقي هو باستمرار من خلال معامل يدعى استقرار داخليّ. لأناس, المعدل مثاليّة [37ك], يسمح [برين سلّ] أن يكون في واحدة درجة حرارة ومعدة خلايا أن يكون في آخر. لالكوكب حاليّا, المعدل مثاليّة [15ك], يسمح أناس أن يكون في [37ك], سمكة أن يكون في درجت حرارةهم مثاليّة, وزواحف, عصافير ومعامل أن يكون في خاصّتي. لألفية, يغيّر حياة يتلقّى يكون سهوا الكوب درجة حرارة, يجعل هو [هوتّر] ب يتنفّس ويتخرّب, أو باردة ب يعزل كربون. زيت الحياة أنّ هلك في بحوت راكدة على شابّة, كوكب حارّة, يبرد هو بكفاية أن يجعل طريق للتنوع الكائن حيّ نحن نعرف اليوم. إن نحن نعطّل هذا عمليات كوكبيّ [هوميوستتيك], سيترك نحن كنت أن ينجزهم بنفسي مع النوع من [سوبر-بروجكتس] تكنولوجيّة أنّ يمكن أو يمكن لا يكون يمكن.
عندما تصوّر جيمس [لوفلوك] من [غيا] فرضية, هو أخذ آلام أن يفسّر أنّ الحركة خضراء [ب] لم حول `ينقذ الكوكب'; أنقذبنفسي الكوكب ب يزيل جنس بشريّ. أن يتمّ هذا, ضحّى هو مناخه ثابتة مع [ألّ ث] أخرى نوع أنّ يعتمد على هو. يتلقّى يطرح ال يضأيق الطّرف على الشجرة الحياة, رجع هو إلى دورة من يعرق ويبرد ل [ا فو] مليون سنون, [أفتر وهيش] هو يمكن كنت محظوظة بكفاية أن يثبت ثانية و [ر-فولف] هو [بيوديفرستي] حاليّة. في [ا فو] بليون سنون أكثر, سحبت هو كنت نحو الشمس, سخّنت, وهلكت.
[لوفلوك] يصبّ جنس بشريّ ك [غيا] جهاز [سنتينت], [بويننتلي] يعيّن مكاننا [أمونغست] العمليات جيولوجيّة مع هذا كلمات; `على الأقلّ هو حصل أن يرىبنفسي قبل أن مات هو.' يكون واعية, قد كان [هومو سبينس] يمكن أن يلاحظ الجمال وتعقيد الحياة على أرض, حق في النقطة عندما, شكور إلى مناخ ثابتة, هو كانوا في ه أكثر متنوّعة.
يجادل بعض عالمات أنّ حالة وعي إنسانيّة تفرد علميّة, حادث عندما [كمبلإكس سستم] يشكّل كاملة [غرت ثن] المجموعة من أجزاءه. هو ينتسب إلى نسب التفردات كلّ جعل يمكن ب ه يمتنع: حياة, [غيا], حالة وعي. هو بدأ مع حياة. Amino acids became DNA strands that became cells that became cells within cells until organisms emerged that could not survive without the thousands of specialist elements contained within them. It was a new ‘social contract’, for those specialist elements could no longer survive without the organism of which they where a part either. Life heaped upon life until the planet itself became self-regulating, with its living parts cycling through water, carbon and nitrogen at a pace ideal for them all to remain alive. The Earth System, Gaia, of which we are each a cell, allowed for a third singularity. Homo sapiens, over the 200,000 years of their relatively rapid evolution, became possessed of a brain so complex that for the first time in the animal kingdom, something became self-aware. We know this state as consciousness. Put very simply, what distinguishes consciousness from the wider animal experience is the explicit knowledge of its own existence. Rather than relying on automated instinctual processes, the conscious organism can and must make choices about its own survival.
Before anything was known about the lineage of consciousness, Aristotle had said that choice was our species’ defining trait, and that the key to a life of meaning was making wise choices. Writing in the early 20th century, Heidegger had something to add; ‘It is only in full awareness of our own mortality that life can take on any purposive meaning.’ Imagine then just how meaningful our choices are getting then, when we are aware not only of the death of our civilisation, but maybe the death of our species.
Put the science of Earth Systems next to Aristotle’s virtue ethics and a bold new vision of the 21st century begins to crystallise. Our community consists of the entire planet, and serving it, through actions both simple and great, is the only thing that can make us happy. We are the privileged generation, for none before us has had the opportunity to become, by the greatness of the challenge, so great in character. That is a reason to love this crisis. When you understand the dauntingly comprehensive task that is climate change, you will know what kind of a person you are. Is it all too hard, or is it just a chance to prove your character?
|
|
| September 18, 2009 | 6:56 AM |
|
Latest Posts
Monthly Archive
Change Language
Tags Archive
climatechange earthsystems gaia philosophy youthempowerment
Filter By Type
Friends
4378 views
|
 |